om det inte vore för att lördagens ÖN då äntligen når Gebionamats postlucka. Av ekonomiska orsaker utkommer nämligen inte det lokala bladet på måndagar och måndagens Husis är vanligtvis inte mycket att hänga i julgranen.
På tal om att utkomma, kan man inte undgå att reflektera över vad som händer då den östnyländska systertidningen på ugriska av helgtekniska skäl inte utkommer: Då utkommer den i stället följande dag! Vilket vi är mycket tacksamma för, samtidigt litet förundrade - hur kan Loviisan Sanomat, en liten tidning i privat ägo som den är, ha råd att utkomma "extra" när de fondstödda fifififinlandssvenskarna inte har det?
Vi läser alltså med glädje ÖN i kväll och får av någon obegriplig orsak lust att kommentera vad vi läser.
Först läser vi med intresse annonsen om skidor på första sidan, det har ju kommit en del snö på sistone, men när vi vänder på bladet ser vi en betydligt trevligare bild av årets östnyländska Lucia - den hade väl suttit rätt så mycket bättre på paraden? Vi är ju inte födda bakom en tall, så vi förstår de ekonomiska realiteterna, men kanske Sjöle och Rosvalls hade kunnat gå med på att byta om man ställt frågan rätt?
På sidan två har vi lärt oss att inte inleda läsningen utan att först ha kollat in författaren. Helst hade vi ju läst ett alster av Jan-Erik Andelin - en ledarskribent av Guds nåde (utan att på något sätt försöka göra oss lustiga över hans koppling till Metodistkyrkan) som i vårt tycke är den klarast lysande stjärnan på den finlandssvenska tidningshimmelen för tillfället. Nähe, inte Andelin idag, utan Berggren - nåjo, det får väl duga. Hon har emellanåt helt fräscha synpunkter och har lyft upp hela bladet ett par klasser sedan hon tillträdde. Men vad skriver hon idag? Knarr om ekonomin igen, äh, så tråkigt, men vi får orsak att återkomma till det senare.
Thomas Rosenberg brukar vara intressant att läsa, men nu har han tydligen haft total torka på vinden - juttun om WTC7 var för all del på sitt sätt litet intressant, men vad har den att göra i balubabladet? Vi vänder hastigt sida.
Mera ekonomiskt elände, tycker man i Lovisa åtminstone. Man höjer skattöret med ynkliga 0,25% till 19,75%, något som tidigare debatterats livligt på bladets sidor bl.a. av en typ som titulerar sig företagare. Vi tycker ju det är litet komiskt att just dessa företagare alltid högljudligast motsätter sig skattehöjningar - vi har i vårt ämbete ju förmånen att se hur litet skatt de vanligtvis defakto betalar, mångens affärsidé verkar vara just att till vilket pris som helst undgå skatt helt och hållet. Ur vår västliga longituds synvinkel, är ju en skatt under 20% inget att orda om - vi betalar gladeligen sedan länge 21. Vi tycker ju kanske att man österut också kunde betala litet skatt i stället för att låna upp pengar som barnen sedan får betala - låt vara att utfallet efter tre år i framtiden fortfarande ligger långt under nuvarande västnyländsk standard (ca 2800 eriksdaler per capita i öst 2013 versus 3126 i väst 2010).
Sedan läser vi om att man redan hunnit skotta sönder taket på barackerna som skall fungera som skola tills den nya är byggd - gratulerar! Detta är ett av dagens otyg - den fullständiga likgiltigheten för den gemensamma egendomen, typ när det kommer ett trafikmärke i vägen för plogen - då är det ju så mycket enklare att bara skuffa omkull det än att väja litet? Och hyresbarackerna uppges kosta staden en miljon innan skolcentret står klart. EN MILJON! Sex miljoner mark, i tiderna en sk jättipotti på Lotto! Tiden är ur led...
Följande uppslag berättar att skidorna säljer på löpande band, men Lovisa Tor vill inte dra upp spår för man får bara 15 euro i timmen för det. Hallå! Staden ställer uppenbarligen en dyrbar maskin till förfogande men det är ingen som är så skidintresserad att den skulle känna för att dra upp spår! Holy Moses! Inte att undra på att samhällets medel inte räcker till, när gammal hederlig talkoanda inte längre står att uppbringa någonstans. Skulle det vara frågan om att tömma latrinen vore det ju en sak, men att det inte finns folk som vill köra spårmaskin låter otroligt - det torde ju förr ha hört till mången pöjks våta drömmar! Här på vår lokala åker tycker vi att vi skött det helt jysst: en granne drar spår med egen motorkälke och kommunens spårsläde mot att han får gasa fritt över vidderna. Helt gratis. Kom igen Tor!
Vi vänder sida och läser om att lilla Östra Nyland blir en ännu mindre del av stora Nyland. Det har vi också erfarenhet av - inget blev så speciellt mycket bättre av att det västnyländska regionplaneförbundet slukades av Suur-Uusimaa heller. Och ett järnvägspår från hufvudstaden som skulle betjäna de lokala småsamhällena får man väl nog också se sig i månen efter - vad spelar det sist och slutligen för roll, när VR ändå inte skulle klara av att trafikera det? Vi har blivit lämnade på banan så många gånger här i väst, att tilltron till järnvägen fått sig en inte alls så liten törn. Än är det löv eller en liten hjort, än regn, än snö som hindrar framfarten. Den knäppaste orsaken den här hösten var "yöpakkaset". Men skulle det fungera, vore bantrafik rätt så prima!
Så som det var på ånglokens tid, som vi är tillräckligt gamla för att minnas....samma typ av lok, som sommaren 1944 flyttade armén från Fjärrkarelen till näset och möjliggjorde, att vi idag inte påttrar paruski utan anser oss ha råd att prata om pakkoruotsi! På den tiden hade knappast en peppla flygekorrskit på spåret ställt in trafiken?
Men Lovisa kan också utan järnväg växa genom utländsk invandring, konstaterar man. Jovars, bara inte alla har sex tuber dynamit på magen och en ryggsäck spik därbak....
Först på sidan 10 kommer man till de små hemtrevligheterna som annars fyller bladets sidor - vi har emellanåt reflekterat över, att Lovisa måste vara utställningarnas förlovade stad. Hur skulle man annars kunna fylla tidning efter tidning på såväl svenska som finska med juttur om utställningar i såväl slott som koja? Nu firar man 60-årskalas på åldringshemmet och läser bibelmaraton i kyrkan. Allt hittar man på! Märkligt nog inga utställningar i just detta blad, dock. De kommer väl i tisdagens tidning.
En liten notis i vänstra hörnet berättar att ryssen bygger ut ett jättehamn i Ust-Luga genast bredvid estniska gränsen. Det är väl kanske ingen stor nyhet, men hamnen kommer nog att få sina följder, inte minst här i väster där Hangö hamn nog får hitta på något annat än att rada upp bilar på enorma planer för den ryska marknaden. Förvisso står de redan mer eller mindre tomma, som dystra minnesmärken över en mycket kort horisont i den ekonomiska planeringen - för vem trodde på allvar att flödet av bilar var bestående? Inte vi, i alla fall. Och vi är glada över att slippa trängas med de ryska långtradarna på våra smala kostigar. Men det är litet synd om de unga människorna, som lämnade sig utan utbildning för att tälja guld i några år genom att flytta på bilar i hamnen. Deras sprillans nya kåkar kommer nu dessvärre snart till försäljning, så att än fler håfårsare kan skaffa sig en villa på den finska rivieran - Hangöborna har ju själva inte längre råd att bo i sin stad :(
På mittuppslaget gläds vi över Aatos Åkerbloms bilder från det förflutna. De lokala tidningarna är att gratulera för detta intressanta inslag som fortgått i flera år redan och vi lyfter hatten för Eddie Bruce som gör en riktig kulturgärning genom att spara bilderna för eftervärlden. Att dessutom koppla ihop obekanta nunor med deras namn är ju helt greit - det borde vi själv också göra med våra tusentals bilder innan vi blir gamla och gaggiga.
Vi läser Lill-Pontus kåseri med intresse som vanligt. Kåserierna ger mycket mer än ledarna i tiden...alla hittar vi vår nisch så småningom!
I detta kåseri har Lill-P fokus på avloppet och Ragnar kommer med en riktigt strålande idé: Att avloppsavgiften skulle bindas till kroppsvikten - en hundrakilos pjäs skiter ju helt sannolikt mer än en näpen småskoleelev. Vi låter tanken gå vidare och undrar om man inte kunde koppla ihop det med skonummern också: Då skulle ju en större skitstövel betala mer än en liten och det vore ju väl bara rätt och riktigt?
Som vanligt i finländska tidningar, blir det tämligen ointressant efter stiften i mitten, inte ens serierna som vaniligtvis är ganska bra i ÖN orkar entusiasmera. Och den värsta skrivarklådan är samtidigt över, det är dags att övergå till Mannerheim under första världskriget. Den som läst ända hit får skylla sig själv om texten upplevdes som tråkig - det var väl ingen som tvingade, eller hur?
