Via sitt jobb har Gebionamat insyn i såväl det ena som det andra. Väldigt konfidentiellt, givetvis. Vilket inte hindrar, att hen kan få vissa allmänna uppfattningar över olika branschers framgång. Sådant som vem som helst kunde ta reda på ur offentliga uppgifter, bara man hade intresset att litet forska. Ett intresse som t.ex. journalister, speciellt grävande journalister, borde ha. Har vi i svenskfinland fortfarande grävande journalister, eller är de alla för drabbade av konstsamfundet och alltför nära pensionsåldern för att bry sig? Man undrar.
Nåväl.
Gebionamat har läst till lust och leda om den s.k. SOTE-reformen. Med ordet reform förknippar man gärna något positivt, något som går mot det bättre. Lika vård för alla! Det är väl tammefan något positivt? Eller? Tja, det skulle det säkert kunna vara.
Nu förefaller det emellertid sig, som om lika vård för alla skulle betyda LIKA DÅLIG VÅRD FÖR ALLA. Dvs man har kunnat konstatera, att några åtnjuter alldeles för god vård. T. ex de som står i åtnjutande av företagshälsovård. Tvi vale! Eller de som tillsvidare får vård på sitt svångsspråk. Fy fan! Eller de som har vården bakom knuten. Nej, nu går det för långt!
ALLA skall ha lika skit vård, har de moderata socialisterna på twitter bestämt. Piste.
Och den lika dåliga vården för alla skall ges på marknadsmässiga villkor.
Vad är det? frågade Martin Luther.
Egentligen betyder det, att den som kan producera vården effektivast, dvs bäst vård för minst pengar, den producerar. Ingenting fel i det, eller hur?
När Gebionamat var barn, för snart ett halvt sekel sedan, föddes hans lilla syster på BB i Hangö. I HANGÖ! HUR I HELVETE? Det fick ju inte ens finnas ett BB i Ekinäs, den s.k. kungens stad. Sedan flyttade familjen till Borgå. Där fick barnen i familjen vård för sina öroninflammationer och allt annat hos komminalläkaren Andersson, i det vackra huset i hörnet av Fredsgatan och Lundagatan, som senare fått ge plats för marknadens behov av ett onödigt och superfult köpcenter, ett bland flera andra. Ibland fick man sitta en stund och vänta på sin tur, men alltid fick man sin penussillinkur förr eller senare, till minimal kostnad för samhället och föräldrarna. Kanske det inte alltid var nödvändigt, men som kuddor, grisar och höns på den tiden inte åt penussillin till mellanmål, så gjorde det ingen större skada. (På den tiden talade man inte heller om laktosintolerans, det kallades lätt och slätt, som det är, för gasbesvär - som ingen mig veterligen ännu dött av).
Skulle säga, att vården då (början av 70-talet) producerades tämligen LOKALT, EFFEKTIVT och LIKA FÖR ALLA, till en mycket moderat kostnad. Av kommunen.
Sen har något gått snett. Man får ingen vård längre så centralt, inte åtminstone utan väntetid. Vill man ha vår, så får man betala för den. Om man har något att betala med. Som i USA. Är man medellös, så får man finna sig i att vänta, eller att vänta och bli utan. Marknaden rules.
Idag skall allt konkurrensutsättas. Om inte annars, så för att EU så har bestämt. Att man skiter i dylika bestämmelser på annat håll hindrar inte att man här i påvens påvligaste land tillämpar dem till punkt och pricka.
Alltså skall också hälsotjänsterna konkurrensutsättas och överlåtas till den som erbjuder dem billigast, och lika illa för alla. Att man högst antagligen också kunde sätta ett pris på kvaliteten, har man i de flesta fall negligerat. Kvalitet är så svårt att mäta, så det är väl lika bra att låta bli? I värsta fall kunde ju någon förbigången klaga hos unionens högsta klagoväsen - we don't want that, do we?
Kommuner och staten har beskattningsrätt. Av den orsaken anses de vara tämligen säkra upplånare av kapital (jo, till och med Grekland ansågs vara en säker återbetalare). Det är litet på samma sätt som med ett bostadsaktiebolag: om inte själva bolaget kan betala, så kan åtminstone aktieägarna. Av den orsaken får bostadsaktiebolag betydligt billigare lån än Svenne Banan.
Vem är det som är aktieägarna i en kommun, eller i staten? Jo, det är du och jag. Betalar ingen annan, så betalar vi. Därför får kommuner, samkommuner och staten låna pengar betydligt billigare än alla andra. Till råga på allt, har man ansett att dessa är så säkra återbetalare (via beskattningsrätten), att bankerna inte behöver reservera eget kapital för utlåning till dem. Då kraven på soliditet stiger (igen tack till EU och bl.a. Grekland) blir detta än mer värdefullt. Facit: då det offentliga lånar, blir kapitalkostnaden lägre, läs billigare.
När man investerar, behövs det kapital. Har man det inte själv, vilket är tämligen vanligt, måste det lånas upp. Har man inte beskattningsrätt, dvs man är inte stat eller kommun (eller statskyrka, den verkligen udda fågeln i sammanhanget), kostar kapitalet förutom den egentliga "materialkostnaden" dvs räntan, korrigerad för risken att man inte får pengarna tillbaka, också avkastning på bankens egna kapital, som binds upp. I en marknadsekonomi ägs ju bankerna av investerare, som vill ha avkastning på sitt investerade kapital. Idag, då ränteläget är sjukligt lågt, kan man kanske nöja sig med en litet lägre avkastning, men i normalförhållandet med räntor väl över inflationen, säg 5%, är minimikravet för riskutsatta pengar 20% (dvs idag kanske 5%-enheter lägre). Det säger sig självt, att om finansieringen dessutom kringskär bankens möjligheter att finansiera annat (dvs belastningen på det egna kapitalet är större än noll) så ökar avkastningskravet ytterligare.
Så hur är det då möjligt, att allt fler projekt inom hälsovården finansieras och produceras av privata intressen. Bra fråga, nästa? Alltså man kan trots att man har betydligt högre finansieringskostnader än det offentliga skulle ha, producera hälsovårdstjänster så mycket förmånligare än det offentliga, att det lönar sig att ta dessa kostnader?
Var hamnar vinsterna som dessa arrangemang ofrånkomligt genererar? De stora privata hälsovårdskoncernerna betalar just inga inkomstskatter i Finland. Om man inte betalar skatt, betyder det att man inte just förtjänar något heller. Våffår gör man på detta viset?
No panic, man håller nog inte på med välgörenhet. Pengarna flyttas med formellt lagliga skatteplaneringsarrangenang utomlands, till länder som inte bjuder sina invånare på allmän hälsovård - de behöver ju inte det, för de som "beskattas" där är så införpiskat förmögna, att de inte behöver någon offentlig hälsovård, de kan köpa vad de behöver för real money, lågt beskattad sådan.
Och hur kommer det sig, att de har råd att betala för privat vård, som ofta "kostar" betydligt mycket mer än offentlig vård (jämför t.ex. vad det kostar att gå till en kotknackare i USA med vad det kostar här)? Jo därför att VI BETALAR FÖR DET! Vi, som alltså skall få lika dålig vård för alla efter lång väntetid och långa resor, betalar snällt för att de som inte vill betala för det (de flyttar sina inkomster till länder med lägre beskattning än vår) skall få supervård, var de vill, när de vill det!
Nog är det märkligt, att den breda massan, medelklassare som har jobb och betalar skatt, betalar för att få dålig vård på obekvämt avstånd på obekväma tider, medan de som inte betalar skatt lyfter avkastningen för det!
Så skärpning, bästa medmänniskor: det är ni som är aktieägare i bostadsaktiebolaget Finland, och det är ni som har full kontroll över hur era vederlag (skatterna) distribueras. Välj inte in i beslutande organ sådana människor som inte har förstånd att hantera sådana här frågor (dvs tydligen de flesta nu invalda) utan välj in sådana som klarar av att arrangera god service på bekvämt avstånd till ett skäligt pris. Sådana människor växer inte på träd, så om ni finner av dem, låt dem få sin beskärda del av nyttan - ni tar ju ändå den största delen! Rösta i val på folk som förstår hur marknaden fungerar och som förstår att vi själva är den största kraften på marknaden. Vi, som betalar.
Försök glömma att ni av födseln är rasister och egoister, spill inte era röster på grundfinländare, sk moderater eller socialdemokrater och annat pack, utan satsa i stället på somaliern (eller Karisbon) som förstått hur saker och ting fungerar och är beredd att dela med sig av denna visdom! (Eventuellt är hen t.o.m. homosexuell eller lindrigt utvecklingsstörd, men knappast religiös).
Det skulle vara billigare för samhället att själv finansiera och producera alla hälsovårdstjänster, bara vi, som har makten, demokratiskt skulle välja sådana medmänniskor till uppdraget, som klarar av det.
Gör vi inte det, får vi väl som hittills, skylla oss själva. Hur klarade vi av det tidigare? (Frågar för en bekant)
Ping t.ex. Staffan Bruun och Erkki Andelin?
