Riksdagsval

Näkkäläjärvi, Näkkäläjärvi, Näkkäläjärvi….

Det är igen dags att gå till valurnan (nåja, åka Land Rover, morsan klarar inte längre av att gå så långt). Hög tid att välja någon kandidat att rösta på. Ingen lätt uppgift. Ingen som fyller kraven. Ingen som lyckats åstadkomma en YES effekt – förutom tontarna vid vägrenen förstås, dem kan man ju definitivt inte rösta på(dvs en NO effekt).

Näkkäläjärvi har åtminstone inte stört humöret, stöder man honom stöder man det svenska, utan att ta ställning till vem av de andra som skulle vara bäst lämpad. Låta andra avgöra? Kanske ändå inte. I en så liten valhörna skulle dessutom valhemligheten gå förlorad.

Tomma löften, naiva föreställningar, knutpatriotism. En del förlitar sig till och med på någon gud och tror att det den vägen skall lyfta. Verkligen inte lätt att välja ut någon i det schacket.

Att rösta på Gösta, en nödlösning, verkar inte heller vara möjligt i Nylands valkrets.

Jag undrar när det skall börja gå upp för folk, att det bär åt helvete (symboliskt, för helvetet finns bara på jorden). Varje gång man läser om att någon gammal industri lägger ned i Finland och flyttar produktionen till ett land med billigare arbetskraft, har vi tagit ett steg tillbaka till stenåldern. Vår välfärd är inte byggd av att man kliat varandra på ryggen, utan av att folk i sitt anletes svett tillverkat något som kunnat säljas utomlands. Slutar vi tillverka stuff som intresserar omvärlden, kan vi kanske fortsätta att klia varandra på ryggen en tid, men fingrarna stelnar så småningom. Först leder det kanske till en större njutningsupplevelse för ägaren till ryggen, men till slut stelnar armen också och då är det kört.

Jag är förhållandevis välavlönad. Min chef får 50% mer och hans chef ytterligare 50% därpå. Till saken hör, att han inte uträttar just något alls, kan knappt läsa sin epost på egen hand. Ovanför honom finns det sen ännu en chefernas chefchef som kvitterar ut MER än 50% än chefens chef.

Men vi är i det stora hela en marginell grupp i samhället. De som de fakto uträttar något i företaget, får inte ens 50% av min lön. Men redan det är för mycket, för vi säljer inget mervärde, vi bara smörjer maskineriet. För att vi skall kunna fortsätta att gå på som tidigare, skulle de som faktiskt gör något i landet borda nöja sig med en bråkdel av sin nuvarande lön. Läste någonstans om en IT firma som utlokaliserade sin verksamhet till Estland, ingen sägs upp, men villkoret är att man flyttar med och godtar den lokala lönenivån (25% av nuvarande). På vårt huvudkontor vimlar det av indier. Varför? Naturligtvis för att de är väldigt mycket billigare än en inhemsk nörd.

När det dyker upp någon riksdagskandidat som tydligt meddelar att hen har förstått vad som krävs av oss i framtiden, skall jag med glädje rösta på hen. Men det blir inte ännu i det här valet, för tillsvidare fortsätter man att bygga luftslott och utgå ifrån att ”seuraava maksaa”.

Näkkäläjärvi, Näkkäläjärvi, Näkkäläjärvi…..

Julknarr om SOTE-reformen

Via sitt jobb har Gebionamat insyn i såväl det ena som det andra. Väldigt konfidentiellt, givetvis. Vilket inte hindrar, att hen kan få vissa allmänna uppfattningar över olika branschers framgång. Sådant som vem som helst kunde ta reda på ur offentliga uppgifter, bara man hade intresset att litet forska. Ett intresse som t.ex. journalister, speciellt grävande journalister, borde ha. Har vi i svenskfinland fortfarande grävande journalister, eller är de alla för drabbade av konstsamfundet och alltför nära pensionsåldern för att bry sig? Man undrar.
Nåväl.
Gebionamat har läst till lust och leda om den s.k. SOTE-reformen. Med ordet reform förknippar man gärna något positivt, något som går mot det bättre. Lika vård för alla! Det är väl tammefan något positivt? Eller? Tja, det skulle det säkert kunna vara.
Nu förefaller det emellertid sig, som om lika vård för alla skulle betyda LIKA DÅLIG VÅRD FÖR ALLA. Dvs man har kunnat konstatera, att några åtnjuter alldeles för god vård. T. ex de som står i åtnjutande av företagshälsovård. Tvi vale! Eller de som tillsvidare får vård på sitt svångsspråk. Fy fan! Eller de som har vården bakom knuten. Nej, nu går det för långt!
ALLA skall ha lika skit vård, har de moderata socialisterna på twitter bestämt. Piste.
Och den lika dåliga vården för alla skall ges på marknadsmässiga villkor.
Vad är det? frågade Martin Luther.
Egentligen betyder det, att den som kan producera vården effektivast, dvs bäst vård för minst pengar, den producerar. Ingenting fel i det, eller hur?
När Gebionamat var barn, för snart ett halvt sekel sedan, föddes hans lilla syster på BB i Hangö. I HANGÖ! HUR I HELVETE? Det fick ju inte ens finnas ett BB i Ekinäs, den s.k. kungens stad. Sedan flyttade familjen till Borgå. Där fick barnen i familjen vård för sina öroninflammationer och allt annat hos komminalläkaren Andersson, i det vackra huset i hörnet av Fredsgatan och Lundagatan, som senare fått ge plats för marknadens behov av ett onödigt och superfult köpcenter, ett bland flera andra. Ibland fick man sitta en stund och vänta på sin tur, men alltid fick man sin penussillinkur förr eller senare, till minimal kostnad för samhället och föräldrarna. Kanske det inte alltid var nödvändigt, men som kuddor, grisar och höns på den tiden inte åt penussillin till mellanmål, så gjorde det ingen större skada. (På den tiden talade man inte heller om laktosintolerans, det kallades lätt och slätt, som det är, för gasbesvär - som ingen mig veterligen ännu dött av).
Skulle säga, att vården då (början av 70-talet) producerades tämligen LOKALT, EFFEKTIVT och LIKA FÖR ALLA, till en mycket moderat kostnad. Av kommunen.
Sen har något gått snett. Man får ingen vård längre så centralt, inte åtminstone utan väntetid. Vill man ha vår, så får man betala för den. Om man har något att betala med. Som i USA. Är man medellös, så får man finna sig i att vänta, eller att vänta och bli utan. Marknaden rules.
Idag skall allt konkurrensutsättas. Om inte annars, så för att EU så har bestämt. Att man skiter i dylika bestämmelser på annat håll hindrar inte att man här i påvens påvligaste land tillämpar dem till punkt och pricka.
Alltså skall också hälsotjänsterna konkurrensutsättas och överlåtas till den som erbjuder dem billigast, och lika illa för alla. Att man högst antagligen också kunde sätta ett pris på kvaliteten, har man i de flesta fall negligerat. Kvalitet är så svårt att mäta, så det är väl lika bra att låta bli? I värsta fall kunde ju någon förbigången klaga hos unionens högsta klagoväsen - we don't want that, do we?
Kommuner och staten har beskattningsrätt. Av den orsaken anses de vara tämligen säkra upplånare av kapital (jo, till och med Grekland ansågs vara en säker återbetalare). Det är litet på samma sätt som med ett bostadsaktiebolag: om inte själva bolaget kan betala, så kan åtminstone aktieägarna. Av den orsaken får bostadsaktiebolag betydligt billigare lån än Svenne Banan.
Vem är det som är aktieägarna i en kommun, eller i staten? Jo, det är du och jag. Betalar ingen annan, så betalar vi. Därför får kommuner, samkommuner och staten låna pengar betydligt billigare än alla andra. Till råga på allt, har man ansett att dessa är så säkra återbetalare (via beskattningsrätten), att bankerna inte behöver reservera eget kapital för utlåning till dem. Då kraven på soliditet stiger (igen tack till EU och bl.a. Grekland) blir detta än mer värdefullt. Facit: då det offentliga lånar, blir kapitalkostnaden lägre, läs billigare.
När man investerar, behövs det kapital. Har man det inte själv, vilket är tämligen vanligt, måste det lånas upp. Har man inte beskattningsrätt, dvs man är inte stat eller kommun (eller statskyrka, den verkligen udda fågeln i sammanhanget), kostar kapitalet förutom den egentliga "materialkostnaden" dvs räntan, korrigerad för risken att man inte får pengarna tillbaka, också avkastning på bankens egna kapital, som binds upp. I en marknadsekonomi ägs ju bankerna av investerare, som vill ha avkastning på sitt investerade kapital. Idag, då ränteläget är sjukligt lågt, kan man kanske nöja sig med en litet lägre avkastning, men i normalförhållandet med räntor väl över inflationen, säg 5%, är minimikravet för riskutsatta pengar 20% (dvs idag kanske 5%-enheter lägre). Det säger sig självt, att om finansieringen dessutom kringskär bankens möjligheter att finansiera annat (dvs belastningen på det egna kapitalet är större än noll) så ökar avkastningskravet ytterligare.
Så hur är det då möjligt, att allt fler projekt inom hälsovården finansieras och produceras av privata intressen. Bra fråga, nästa? Alltså man kan trots att man har betydligt högre finansieringskostnader än det offentliga skulle ha, producera hälsovårdstjänster så mycket förmånligare än det offentliga, att det lönar sig att ta dessa kostnader?
Var hamnar vinsterna som dessa arrangemang ofrånkomligt genererar? De stora privata hälsovårdskoncernerna betalar just inga inkomstskatter i Finland. Om man inte betalar skatt, betyder det att man inte just förtjänar något heller. Våffår gör man på detta viset?
No panic, man håller nog inte på med välgörenhet. Pengarna flyttas med formellt lagliga skatteplaneringsarrangenang utomlands, till länder som inte bjuder sina invånare på allmän hälsovård - de behöver ju inte det, för de som "beskattas" där är så införpiskat förmögna, att de inte behöver någon offentlig hälsovård, de kan köpa vad de behöver för real money, lågt beskattad sådan.
Och hur kommer det sig, att de har råd att betala för privat vård, som ofta "kostar" betydligt mycket mer än offentlig vård (jämför t.ex. vad det kostar att gå till en kotknackare i USA med vad det kostar här)? Jo därför att VI BETALAR FÖR DET! Vi, som alltså skall få lika dålig vård för alla efter lång väntetid och långa resor, betalar snällt för att de som inte vill betala för det (de flyttar sina inkomster till länder med lägre beskattning än vår) skall få supervård, var de vill, när de vill det!
Nog är det märkligt, att den breda massan, medelklassare som har jobb och betalar skatt, betalar för att få dålig vård på obekvämt avstånd på obekväma tider, medan de som inte betalar skatt lyfter avkastningen för det!
Så skärpning, bästa medmänniskor: det är ni som är aktieägare i bostadsaktiebolaget Finland, och det är ni som har full kontroll över hur era vederlag (skatterna) distribueras. Välj inte in i beslutande organ sådana människor som inte har förstånd att hantera sådana här frågor (dvs tydligen de flesta nu invalda) utan välj in sådana som klarar av att arrangera god service på bekvämt avstånd till ett skäligt pris. Sådana människor växer inte på träd, så om ni finner av dem, låt dem få sin beskärda del av nyttan - ni tar ju ändå den största delen! Rösta i val på folk som förstår hur marknaden fungerar och som förstår att vi själva är den största kraften på marknaden. Vi, som betalar.
Försök glömma att ni av födseln är rasister och egoister, spill inte era röster på grundfinländare, sk moderater eller socialdemokrater och annat pack, utan satsa i stället på somaliern (eller Karisbon) som förstått hur saker och ting fungerar och är beredd att dela med sig av denna visdom! (Eventuellt är hen t.o.m. homosexuell eller lindrigt utvecklingsstörd, men knappast religiös).
Det skulle vara billigare för samhället att själv finansiera och producera alla hälsovårdstjänster, bara vi, som har makten, demokratiskt skulle välja sådana medmänniskor till uppdraget, som klarar av det.
Gör vi inte det, får vi väl som hittills, skylla oss själva. Hur klarade vi av det tidigare? (Frågar för en bekant)
Ping t.ex. Staffan Bruun och Erkki Andelin?

En tidningsläsares funderingar

Vi har inte skrivit på länge. Varför? Tja, vi har väl inte haft tid och ork. För det har ju nog funnits att skriva om. Men förr eller senare blir måttet rågat och den tidpunkten kom idag, när vi läste morgontidningarna.

Först läser vi alltid lokalbladet, men det är en juttu i det så kallade riksbladet (dvs. lokalbladet för håfårsare) som vi först kommenterar: ”Modedrog blev miljonaffär”. O tempora, o mores. För en tid sedan genomströmmades den finlandssvenska dagspressen av skriverier om de dristiga unga affärsmännen som börjat sälja lustgas till gräddsifoner som om de vore stora entreprenörer att hylla. Alla behöver ju en gräddsifon, eller hur? Enligt dagens blad behöver man den i sängkammaren. Undrar just vad Mrs Bucket skulle tycka om man skulle börja spruta också grädde omkring sig i sängen…

Inledningsvis låtsades man om ingenting, även om det nog också skrevs om att det fanns folk som missbrukade gräddsifonerna. Men de dristiga unga männen sysslade ju inte med slikt. Skrevs det.

Nu skriver man förfärat om att gräddsifoner prånglats ut ur skåpbil under Walborg åt ungdomar i håfårs. Sent på kvällen! Ja, men det är ju då som man behöver dem i sängkammaren… O tempora, o mores.

Och åtminstone tre företag sysslar med detta. Säkerhets- och kemikalieverket Tukes utreder om lustgasförsäljningen skall förbjudas eller inte. Vad är där att utreda? Det är väl, ja det var redan tidigare, självklart att det inte behövs specialaffärer för gräddsifoner och deras drivgas. Inte finns det specialaffärer för skosnören heller, de säljs där det är naturligt, dvs. i skoaffärer och numera tyvärr allt oftare i stormarknader. (Varför tyvärr? Jo därför, att varje stormarknad tar kål på tiotals småaffärer som sysselsätter mångdubbelt fler än stormarknaden. Aha – men skulle det inte då just behövas specialaffärer för lustgas? Svaret är nej, lika litet som det behövs specialaffärer för heroin. Gällande gräddsifoner gäller den gamla sloganen: Bäst att gå till Stockmanns. För de några stackare som tror sig behöva en gräddsifon. I köket.)

Nåja, det om det. Vår adrenalinproduktion stimulerades i morse mest av en kolumn i lokalbladet. Killen som titulerar sig chefredaktör, men som sällan gör något väsen av sig, skriver om rytmstörningar. Med det avser han helgen (Walborg) som bröt veckan så opassligt mitt itu.  Fast för honom var det inte opassligt, utan han filosoferar vidare om det inte vore jättehejsan om man varje vecka kunde bryta veckan så. Det skulle ju ge tvenne fredagar i veckan (samt tvenne måndagar, vilket dock tycks bekymra mindre). Kroppen skulle inte hinna bli helt utarbetad, skriver han. Vad vet han om det? Med beaktande av de synliga resultateten av hans eget arbete och vår tidigare insyn i hans frekvens av ledigheter och arbetstida utrikesresor har vi svårt att föreställa oss honom utarbetad. Men hans kolumn är som en spark rakt i skrevet på oss som jobbar häcken av oss, utan annan paus än en kort sov paus mellan arbetsskiften som blir bara längre ju fler av våra arbetskompisar som förpassas ut på kilometerbanan i företagens jakt på allt effektivare organisationer. Det är sällan det räcker med bara en timme extra jobb per dag, något som chefredaktören tycker skulle kunna kompensera för den extra lediga dagen mitt i veckan. En timme extra också den dagen, den presumtivt extra ”lediga” dagen.

I jämförelse med den klantiga kolumnen, är det en fröjd att läsa tidningens verklige chefredaktörs ledare till vänster (man brukar ju traditionellt vänta sig opinionsbildning av chefredaktören, så har det varit sen hedenhös tills man i branschen fick för sig att importera så kallade chefredaktörer från radion). Han skriver om företag med framtidstro. För det finns faktiskt sådana.

Bland exemplen han nämner, L M Ericsson, Fiskars, Sappi och Printal, är det speciellt den sista, Printal, som väcker mina medkänslor. För en tid sedan hade man i lokalbladet en juttu om hur man på Printal inte klarade av att finansiera ett nytt maskineri för normalstora aerosolburkar, utan såg sig tvungen att lägga ned linjen i stället med resultatet att ett fyrtiotal donare fick gå. Som om det inte skulle ha funnits tillräckligt med donare som fått gå redan ute på udden. (För den obevandrade kan vi ju tillägga, att det är speciellt illa att få gå när man bor ute på udden – det finns liksom bara en riktning att ta sig och den bär långt bort.)

Printal uppges ha hela 60 procent av världsmarknaden när det gäller mini aerosolburkar (låt oss hoppas att detta inte gäller lustgaspatroner, dock). Detta tyder på att man sitter på en unik know-how i denna bransch varför det är sorgligt att man inte kunnat utnyttja den för större burkar bara för att det inte gått att fiska fram fyrk.

Nå, varför går det inte att fiska fram fyrk? Bra fråga. För fyrk finns. Överallt. Förfärligt mycket mer än den dagen då kalischfabriken i vars utrymmen Printal verkar startade och den arkitektritade fabriken byggdes.

Men det är osäkerhet på marknaden och tack vare vissa lätt utpekade bankers moral hazard präglade experiment (moral hazard innebär att man tar större risker än vad man annars skulle göra pga. att man vet att det är någon annan som får betala om det misslyckas) beslutar man om att reglementera finansmarknaden för alla på ett sätt som leder till att bankerna tvingas reservera mycket mera medel i reservfonder som naturligtvis påverkar utbudet av pengar negativt samtidigt som man också tvingas pressa upp lönsamheten ytterligare för att förkovra det egna kapitalet. Bägge ger effekter också på priset på pengar. (I en parentes noterar vi dock, att priset på pengar fortfarande är så lågt, att det lönar sig för Apple att låna upp cash i stället för att ta hem de drösar av fyrk man har utomlands – för att inte drabbas av skatt bara. Fy fan för skatt… den används ju bara till att finansiera dagdrivares dankslående.)

Att låna upp 10-12 miljoner sekiner går inte så där bara. Det är ju inte varvsindustri, heller, där inga samhälleliga uppoffringar verkar vara nog. I en industrigren som inte skulle finnas, eftersom vi inte behöver den, om vi inte olyckligtvis hade förlorat ett krig för snart 70 år sedan.

Men det finns nog statliga möjligheter att agera. Det finns t.ex. Finnvera. Finnvera ger garantier (mot ersättning, en ersättning som ofta överträffar bankens marginal). Och NTM centralen ger gratispengar (NTM mera känd som ELY-centralen). Men ibland är villkoren så korkade, att finansieringen inte går att ordna. Som t.ex. ELY-centralens krav att den finansierade egendomen inom två år blir gäldenärens egendom vilket förhindrar att maskinen finansieras på avbetalning eller leasing (i dessa finansieringsformer fungerar maskinen som objektsäkerhet vilket minskar behovet av övriga säkerheter). Och så regionala stupiditeter. Som att Finnvera gladeligen garanterar t.o.m. 80 % av en finansiering bara den görs i någon avlägsen avkrok av landet, som i Österbotten eller Uleåborg, utan att finansieringen för den skull skapar några fler arbetsplatser annorstädes än i Kina, medan en finansiering i södra Finland, som t.ex. just ute på vår udde, får nöja sig med max 50 % - om den överhuvudtaget beviljas. Fast också 40 arbetsplatser och en lysande framtid kunde räddas. Nå – nu känner vi förstås inte till huruvida detta alternativ diskuterats, men vi kan ha våra misstankar om att missriktad region politik kan ha varit ett av problemen också ute på udden.

Regionpolitiken ger åsnebryggan till en insändare i lokalbladet där en knarrig Ekenäsbo (varför är de i regel knarriga? Ho vet) ondgör sig över den stora direktörens för Föreningens så kallade klavertramp i frågan om placeringsorten för den finlandssvenska yrkeshögskolans rektor. (En så självklar fråga ids vi själv inte ens kommentera). Men nämnda insändare tar upp också två andra för lokalbladet ganska intressanta frågor: utgivningsdagarna samt ryktet om att lokalbladet snart blir en bilaga i den så kallade rikstidningen (lokalbladet för håfårsarna), något som den osynlige chefredaktören bestämt dementerar.

Nu råkar det sig nämligen vara så, att vi satt som en fluga – inte i taket, snarare klistrad mot väggen, inte ännu krossad under sulan – när den förra stora direktören för Föreningen köpslog med redaktionsledningen om indragningen av den egna rotationspressen som man lokalt valt att satsa på ännu en gång. Det satt illa i Föreningens andra planer, så man erbjöds 7-dagars utgivning som ersättning mot att överge den kära Solnan i berlinerformat (den snurrar numera glatt på Åland). Med facit på hand kan man kanske sträcka sig till att medge, att det var lika så väl – förr eller senare hade ändå färgkapaciteten satt käppar i hjulen, men 7-dagarsutgivningen, den fick vi sannerligen se oss i månen efter. Fem är nog för lantisarna, för att trygga bland annat storleken på redaktionen i håfårs!

Femdagars utgivning passar för övrigt bättre ihop med ”blade” i öster – att det finns en ännu östligare tidning (med bara tre utgivningsdagar) som vi i tiderna var aktieägare i tills Föreningen körde över oss även där, skall vi kanske glömma för en stund. Den kanske man tänker fusionera i ”blade”? Och fem dagar i veckan utkommer ju också Åbo Underliga berättelser, den fjärde lokaltidningen i söder som vi sett den kontroversielle Kungen limma in som bilaga i håfårsbladet - de västliga tidningarna var på den tiden, tryckta på samma press som de var, i Berliner format, så Kungen fick klippa litet med sax för att få det att fungera. Så kanske man kan skriva att det inte blir fråga om bilagor ”snart” utan att darra på manschetten, men att förneka att saken diskuterats, säkert otaliga gånger, skulle vara en grov lögn. För vi har varit med om att diskutera det. Idén var äldre än Kungens tanke, och idag skulle man sannolikt få byta ut den trilskande åbotidningen mot nyförvärvet ute på udden.

Vi noterar också en notis i tidningen om att utgivarbolaget igen en gång har kallat till samarbetsförhandlingar. Det är inte speciellt överraskande, det räcker med att man läser förteckningen över redaktörer och annan personal i håfårs och jämför detta med vad som åstadkoms i tryck för att inse att ekvationen inte går ihop. Vad som däremot förvånar oss gamla gamar oerhört, är vd:s publicerade uttalande om att tidningen längst ute på udden är undantagen, eftersom den gör vinst medan vårt kära lokalblad tär på bolagets kassa. Hur är det möjligt, att den ettriga lilla tidningen, som ägd av några privatfamiljer i årtionden förmådde göra så gott resultat att man klarade av att underhålla ett kraftigt förlustbringande civiltryckeri samt köra egen rotationspress, plötsligt, när den börjat leva föreningsliv, blir utklassad av förlustmagneten ute på udden? Sic transit, gloria mundi.

Det frågtes blott, det gavs ej svar. Men vi har våra aningar.

Insändare i VN för länge sen

VN TORSDAGEN DEN 30 SEPTEMBER 2004

Spoliera inte bästa trumfkortet!

Gå ut och slåss med knytnävarna

LÄSARNA SKRIVER

En av orsakerna till de höga vårdkostnaderna i Västnyland är åldersstrukturen hos befolkningen. Framför oss har vi en period, då de stora efterkrigsårskullarna blir gamla och skröpliga – någon ljusning är alltså knappast i sikte. Det finns i princip endast tre sätt att hantera situationen: Ättestupan (kommer knappast ifråga), förhöjt skatteuttag eller åtgärder som lockar fler unga betalare till regionen. De två förstnämnda är inga populära ämnen för festtalen, medan man däremot frekvent återkommer till det tredje.

Vad kan det då vara som lockar en ung familj att bosätta sig i regionen? En silversked som välkomstgåva? Knappast.

En ung familj behöver ett BB på nära håll, en barnavdelning på det närliggande sjukhuset när barnen blir för sjuka för hälsocentralen, fungerande dagvård samt en välordnad primärhälsovård för de oundvikliga öroninflammationerna. Allt detta bör dessutom fungera på det språk som familjen använder sig av – speciellt viktigt är det för barnen som kanske är helt enspråkiga innan de börjat skolan. Efter att de gjort det, är kvaliteten på undervisningen en konkurrensfaktor som kommunen kan påverka för att hålla kvar familjen.

Som pappa till fem barn, vilka alla sett dagens ljus för första gången på BB i Ekenäs, kan jag konstatera att Karis har varit en bra stad att låta dessa kommande skattebetalare växa upp i. Vi har fått uppleva trygga födslar i Ekenäs, också då när allt inte riktigt gått enligt planerna. Vi har blivit väl omhändertagna hos rådgivningen och snabbt fått komma till tals med vår egen läkare. När vi har behövt specialsjukvård har vi fått den utan långa väntetider på bekvämt avstånd, på barnens modersmål. För föräldrarna har det stor betydelse att vården finns nära, då blir det kortare frånvaro från jobbet, som ett exempel. Vi har fått dagvård när vi behövt den, i den form vi önskat, och vi har kunnat föra barnen till skolan övertygade om att de där kommer att få en god undervisning. När skoldagen är slut, har det funnits välfungerande eftermiddagsvård hos församlingen att ty sig till.

Det kunde knappast vara mycket bättre ställt.

För allt detta får man nog betala, genom ett av landets högsta skatteören. Men det gör man så gärna, när det fungerar så bra!

Därför blir man ganska bestört, när man i tidningen läser om stadens högsta lednings agerande i den för regionen så viktiga sjukvårdsfrågan. Varför vill man till vilket pris som helst spoliera ett av stadens största trumfkort i kampen om inflyttarna? Om det är nödvändigt att ge betalt för gammal ost, gör det då fast privat med knytnävarna, men låt inte vendettan gå ut över kommuninvånarna!

Jag känner inte en enda person i Karis, som skulle stöda stadens ledning i den här frågan. Jag undrar på vems mandat man riktigt handlar? Jag uppmanar alla Karisbor, att mycket noga överväga åt vem de ger sin röst i höstens val. Vi befinner oss i en situation, där mopon håller på att slita sig ur händerna på oss, så det börjar vara hög tid att slå på bromsarna!

Carl Mikaelsson

 Röstberättigad skattebetalare
 från Borgmästars
 i Kila by i Karis

Måndagen skulle vara en tidningsfattig dag

om det inte vore för att lördagens ÖN då äntligen når Gebionamats postlucka. Av ekonomiska orsaker utkommer nämligen inte det lokala bladet på måndagar och måndagens Husis är vanligtvis inte mycket att hänga i julgranen.

På tal om att utkomma, kan man inte undgå att reflektera över vad som händer då den östnyländska systertidningen på ugriska av helgtekniska skäl inte utkommer: Då utkommer den i stället följande dag! Vilket vi är mycket tacksamma för, samtidigt litet förundrade - hur kan Loviisan Sanomat, en liten tidning i privat ägo som den är, ha råd att utkomma "extra" när de fondstödda fifififinlandssvenskarna inte har det?

Vi läser alltså med glädje ÖN i kväll och får av någon obegriplig orsak lust att kommentera vad vi läser.

Först läser vi med intresse annonsen om skidor på första sidan, det har ju kommit en del snö på sistone, men när vi vänder på bladet ser vi en betydligt trevligare bild av årets östnyländska Lucia - den hade väl suttit rätt så mycket bättre på paraden? Vi är ju inte födda bakom en tall, så vi förstår de ekonomiska realiteterna, men kanske Sjöle och Rosvalls hade kunnat gå med på att byta om man ställt frågan rätt?

På sidan två har vi lärt oss att inte inleda läsningen utan att först ha kollat in författaren. Helst hade vi ju läst ett alster av Jan-Erik Andelin - en ledarskribent av Guds nåde (utan att på något sätt försöka göra oss lustiga över hans koppling till Metodistkyrkan) som i vårt tycke är den klarast lysande stjärnan på den finlandssvenska tidningshimmelen för tillfället. Nähe, inte Andelin idag, utan Berggren - nåjo, det får väl duga. Hon har emellanåt helt fräscha synpunkter och har lyft upp hela bladet ett par klasser sedan hon tillträdde. Men vad skriver hon idag? Knarr om ekonomin igen, äh, så tråkigt, men vi får orsak att återkomma till det senare.

Thomas Rosenberg brukar vara intressant att läsa, men nu har han tydligen haft total torka på vinden - juttun om WTC7 var för all del på sitt sätt litet intressant, men vad har den att göra i balubabladet? Vi vänder hastigt sida.

Mera ekonomiskt elände, tycker man i Lovisa åtminstone. Man höjer skattöret med ynkliga 0,25% till 19,75%, något som tidigare debatterats livligt på bladets sidor bl.a. av en typ som titulerar sig företagare. Vi tycker ju det är litet komiskt att just dessa företagare alltid högljudligast motsätter sig skattehöjningar - vi har i vårt ämbete ju förmånen att se hur litet skatt de vanligtvis defakto betalar, mångens affärsidé verkar vara just att till vilket pris som helst undgå skatt helt och hållet. Ur vår västliga longituds synvinkel, är ju en skatt under 20% inget att orda om - vi betalar gladeligen sedan länge 21. Vi tycker ju kanske att man österut också kunde betala litet skatt i stället för att låna upp pengar som barnen sedan får betala - låt vara att utfallet efter tre år i framtiden fortfarande ligger långt under nuvarande västnyländsk standard (ca 2800 eriksdaler per capita i öst 2013 versus 3126 i väst 2010).

Sedan läser vi om att man redan hunnit skotta sönder taket på barackerna som skall fungera som skola tills den nya är byggd - gratulerar! Detta är ett av dagens otyg - den fullständiga likgiltigheten för den gemensamma egendomen, typ när det kommer ett trafikmärke i vägen för plogen - då är det ju så mycket enklare att bara skuffa omkull det än att väja litet? Och hyresbarackerna uppges kosta staden en miljon innan skolcentret står klart. EN MILJON! Sex miljoner mark, i tiderna en sk jättipotti på Lotto! Tiden är ur led...

Följande uppslag berättar att skidorna säljer på löpande band, men Lovisa Tor vill inte dra upp spår för man får bara 15 euro i timmen för det. Hallå! Staden ställer uppenbarligen en dyrbar maskin till förfogande men det är ingen som är så skidintresserad att den skulle känna för att dra upp spår! Holy Moses! Inte att undra på att samhällets medel inte räcker till, när gammal hederlig talkoanda inte längre står att uppbringa någonstans. Skulle det vara frågan om att tömma latrinen vore det ju en sak, men att det inte finns folk som vill köra spårmaskin låter otroligt - det torde ju förr ha hört till mången pöjks våta drömmar! Här på vår lokala åker tycker vi att vi skött det helt jysst: en granne drar spår med egen motorkälke och kommunens spårsläde mot att han får gasa fritt över vidderna. Helt gratis. Kom igen Tor!

Vi vänder sida och läser om att lilla Östra Nyland blir en ännu mindre del av stora Nyland. Det har vi också erfarenhet av - inget blev så speciellt mycket bättre av att det västnyländska regionplaneförbundet slukades av Suur-Uusimaa heller. Och ett järnvägspår från hufvudstaden som skulle betjäna de lokala småsamhällena får man väl nog också se sig i månen efter - vad spelar det sist och slutligen för roll, när VR ändå inte skulle klara av att trafikera det? Vi har blivit lämnade på banan så många gånger här i väst, att tilltron till järnvägen fått sig en inte alls så liten törn. Än är det löv eller en liten hjort, än regn, än snö som hindrar framfarten. Den knäppaste orsaken den här hösten var "yöpakkaset". Men skulle det fungera, vore bantrafik rätt så prima!

Så som det var på ånglokens tid, som vi är tillräckligt gamla för att minnas....samma typ av lok, som sommaren 1944 flyttade armén från Fjärrkarelen till näset och möjliggjorde, att vi idag inte påttrar paruski utan anser oss ha råd att prata om pakkoruotsi! På den tiden hade knappast en peppla flygekorrskit på spåret ställt in trafiken?

Men Lovisa kan också utan järnväg växa genom utländsk invandring, konstaterar man. Jovars, bara inte alla har sex tuber dynamit på magen och en ryggsäck spik därbak....

Först på sidan 10 kommer man till de små hemtrevligheterna som annars fyller bladets sidor - vi har emellanåt reflekterat över, att Lovisa måste vara utställningarnas förlovade stad. Hur skulle man annars kunna fylla tidning efter tidning på såväl svenska som finska med juttur om utställningar i såväl slott som koja? Nu firar man 60-årskalas på åldringshemmet och läser bibelmaraton i kyrkan. Allt hittar man på! Märkligt nog inga utställningar i just detta blad, dock. De kommer väl i tisdagens tidning.

En liten notis i vänstra hörnet berättar att ryssen bygger ut ett jättehamn i Ust-Luga genast bredvid estniska gränsen. Det är väl kanske ingen stor nyhet, men hamnen kommer nog att få sina följder, inte minst här i väster där Hangö hamn nog får hitta på något annat än att rada upp bilar på enorma planer för den ryska marknaden. Förvisso står de redan mer eller mindre tomma, som dystra minnesmärken över en mycket kort horisont i den ekonomiska planeringen - för vem trodde på allvar att flödet av bilar var bestående? Inte vi, i alla fall. Och vi är glada över att slippa trängas med de ryska långtradarna på våra smala kostigar. Men det är litet synd om de unga människorna, som lämnade sig utan utbildning för att tälja guld i några år genom att flytta på bilar i hamnen. Deras sprillans nya kåkar kommer nu dessvärre snart till försäljning, så att än fler håfårsare kan skaffa sig en villa på den finska rivieran - Hangöborna har ju själva inte längre råd att bo i sin stad :(

På mittuppslaget gläds vi över Aatos Åkerbloms bilder från det förflutna. De lokala tidningarna är att gratulera för detta intressanta inslag som fortgått i flera år redan och vi lyfter hatten för Eddie Bruce som gör en riktig kulturgärning genom att spara bilderna för eftervärlden. Att dessutom koppla ihop obekanta nunor  med deras namn är ju helt greit - det borde vi själv också göra med våra tusentals bilder innan vi blir gamla och gaggiga.

Vi läser Lill-Pontus kåseri med intresse som vanligt. Kåserierna ger mycket mer än ledarna i tiden...alla hittar vi vår nisch så småningom!

I detta kåseri har Lill-P fokus på avloppet och Ragnar kommer med en riktigt strålande idé: Att avloppsavgiften skulle bindas till kroppsvikten - en hundrakilos pjäs skiter ju helt sannolikt mer än en näpen småskoleelev. Vi låter tanken gå vidare och undrar om man inte kunde koppla ihop det med skonummern också: Då skulle ju en större skitstövel betala mer än en liten och det vore ju väl bara rätt och riktigt?

Som vanligt i finländska tidningar, blir det tämligen ointressant efter stiften i mitten, inte ens serierna som vaniligtvis är ganska bra i ÖN orkar entusiasmera. Och den värsta skrivarklådan är samtidigt över, det är dags att övergå till Mannerheim under första världskriget. Den som läst ända hit får skylla sig själv om texten upplevdes som tråkig - det var väl ingen som tvingade, eller hur?

Gebionamat, den sanna finländaren

Igår när Gebionamat åkte hem från Hesa i sin lilla bil, sades det i radionyheterna, att nån Halla-aho hade blivit dömd i hovrätten till 30 dagsböter för vad han hade skrivit i sin blogg på sommaren 2008.

Som en tidigare tidningsarbetare, alltså en representant för den fria median och samtidigt bloggskrivare, blev Gebionamat litet nyfiken. Han hade förstås hört om Halla-aho förut, men eftersom han sägs representera sannfinländarna blev han nyfiken.

Gebionamat har bott i Finland hela sitt liv, liksom alla hans förfäder. Alltså är han en Sann Finländare.

Att det finns en grupp finländare, som anser sig vara Sannare Finländare än de andra, har han förstås inte kunnat missa. De hade ju en riktig jubelfrontfigur, Toni Halme. Finlandsvensk som f-n. Frid över hans förmultnande minne.

Men nu har en av "oss" alltså blivit dömd för vad han skrev i sin blogg.

Vad skrev han då i sin blogg? Många har tagit del av domen, men få har gått till rötterna. "Kunta Gebionamat," en sann rot, gick. (Det är bara att glutta litet på vad farbror Guggle vet):

"Profeetta Muhammad oli pedofiili, ja islam on pedofilian pyhittävä uskonto, siis pedofiiliuskonto. Pedofilia on Allahin tahto."

Till detta hade han kommit genom ett för honom logiskt resonemang. Ungefär samma resonemang som förde honom till slutsatsen, att

"Ohikulkijoiden ryöstely ja verovaroilla loisiminen on somalien kansallinen, ehkä suorastaan geneettinen erityispiirre."

Vilket är härlett ur ett påstående i en ledare i tidskriften Kanava, där man påstod att "päissään tappamisen arveltiin olevan suomalaisten kansallinen, ehkä suorastaan geneettinen erityispiirre". Detta påstående har inte fört någon i hovrätten, eftersom det konstaterades vara oklanderligt redan i OPINIONSNÄMNDEN FÖR MASSMEDIER.

Knappast skulle väl heller någon bli fälld i samma nämnd, för påståendet att Gebionamat tycker om att dricka öl på fredagskvällar, ehuru det verkar stämma likt f-n?

Osökt leder detta Gebionamats tankar mot hans kvällslektyr under det senaste året, Stig Jägerskiölds biografier över Marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim, en Sann Finländare om någon, även om han tillbringande en stor del av sitt liv i Ryssland (och därmed kände ryssen väl).

Gebionamat har nyligen passerat avsnittet, där Finland nesligen blir angripet av ryssen (1939) och efter en heroisk ensam kamp mot djävulen blir tvunget att lägga ned vapnen, obesegrat men dock nedkämpat. Efter detta följer en tid av ryska påtryckningar som förr eller senare hade lett till samma öde som i de baltiska staternas, om inte tyskarnas törst efter Lebensraum hade satt klotsar i vägen för den ryska expansionen.

När det gick bra för tysken, blev finnen tvungen att hänga med, eftersom ingen annan var villig att ge skydd mot ryssen (ärkefienden då som nu). Följdaktligen var Finland hösten 1941 mycket större än vad det är idag, dock inget SuurSuomi ehuru Mannerheim endast försökte balansera så väl som möjligt på den trådtunna linan.

Sen gick det som det väl var mer eller mindre som väntat för tyskin, det sket sig, varefter Finland stod mellan barken och trädet - liksom tidigare: Man ville ha fred, men det var inte möjligt pga att tyskin ännu inte var helt slagen och en separatfred med ryssen hade lett till en ockupation av tyskin.

Via mycket blod på Karelska näset och norrom Ladoga, starka finlandsvenska, Sanna Finländska, insatser vid Tienhaara, och kapplöpningen mot Berlin, slutade det till sist med en vapenvila som för mången kändes bitter, men ändå sist och slutligen gav oss det fria västerländska Finland vi idag inte riktigt alla förstår att uppskatta.

Efter vapenvilan hade vi att leva med Kontrollkommissionen, officiellt de allierades men i praktiken ryssens terrororganisation tillsatt för att kontrollera (och överdriva) att vapenstilleståndsavtalets stipulationer efterlevdes. Kontrollkommissionen kom att tvinga oss till mycket, som stod mot vår konstitution: Straffandet av de ansvariga för den sk vapengömmoaffären, fosterländska Sanna Finländare vars enda målsättning var att försöka skydda landet mot ett öde likt de baltiska staternas, samt ännu värre, den rekroaktiva, grundlagsstridiga processen mot de sk krigsansvariga där hedersknyfflar likt landets president blev satta bakom lås och bom, för akter där de knappast haft någon möjlighet att handla annorlunda pga ryssens aggression.

Nåväl, vad har denna Halla-aho att göra med dessa Sanna Finländska Hjältar, Mannerheim & Co? Litet, synnerligen litet skulle man tro.

Men en sak tycker Gebionamat är gemensam: man hukar sig inför en hotande utomstående fiende, i detta fall extrema representanter för en väl i övrigt tolerant tro.

En tolerant tro, vare det sig är frågan om islam eller någon annan, har utrymme också för personer som är av en avvikande åsikt eller till exempel sexuell läggning. Och en demokratisk, tolerant, stats domstolar dömer ingen till straff för vad den har skrivit i en blogg?

Freedom of speech.

Är det inte för det som tusentals amerikaner stupar i Irak och Afganistan? Liksom svenskar, danskar och norrmän. Och snart finnar. För det kan väl inte vara så, att de dör enbart för de kommersiella intressenas skull? 

Inget försvar för Halla-aho i övrigt, alltså, han hör sannolikt till samma schack som de andra som påstår sig höra till de Sanna Finländarnas skara, men som har mycket litet Sant Finländskt att visa upp. En samling Stora Pisshuvuden. Men Gebionamat tycker, att också Halla-aho kan få skriva vad han vill och vad han tycker i sin blogg, utan att någon finländsk domstol blandar sig i, än mindre dömer honom därför.

Det lämnar annars nämligen litet kontrollkommissionsfiilis efter sig.