En tidningsläsares funderingar

Vi har inte skrivit på länge. Varför? Tja, vi har väl inte haft tid och ork. För det har ju nog funnits att skriva om. Men förr eller senare blir måttet rågat och den tidpunkten kom idag, när vi läste morgontidningarna.

Först läser vi alltid lokalbladet, men det är en juttu i det så kallade riksbladet (dvs. lokalbladet för håfårsare) som vi först kommenterar: ”Modedrog blev miljonaffär”. O tempora, o mores. För en tid sedan genomströmmades den finlandssvenska dagspressen av skriverier om de dristiga unga affärsmännen som börjat sälja lustgas till gräddsifoner som om de vore stora entreprenörer att hylla. Alla behöver ju en gräddsifon, eller hur? Enligt dagens blad behöver man den i sängkammaren. Undrar just vad Mrs Bucket skulle tycka om man skulle börja spruta också grädde omkring sig i sängen…

Inledningsvis låtsades man om ingenting, även om det nog också skrevs om att det fanns folk som missbrukade gräddsifonerna. Men de dristiga unga männen sysslade ju inte med slikt. Skrevs det.

Nu skriver man förfärat om att gräddsifoner prånglats ut ur skåpbil under Walborg åt ungdomar i håfårs. Sent på kvällen! Ja, men det är ju då som man behöver dem i sängkammaren… O tempora, o mores.

Och åtminstone tre företag sysslar med detta. Säkerhets- och kemikalieverket Tukes utreder om lustgasförsäljningen skall förbjudas eller inte. Vad är där att utreda? Det är väl, ja det var redan tidigare, självklart att det inte behövs specialaffärer för gräddsifoner och deras drivgas. Inte finns det specialaffärer för skosnören heller, de säljs där det är naturligt, dvs. i skoaffärer och numera tyvärr allt oftare i stormarknader. (Varför tyvärr? Jo därför, att varje stormarknad tar kål på tiotals småaffärer som sysselsätter mångdubbelt fler än stormarknaden. Aha – men skulle det inte då just behövas specialaffärer för lustgas? Svaret är nej, lika litet som det behövs specialaffärer för heroin. Gällande gräddsifoner gäller den gamla sloganen: Bäst att gå till Stockmanns. För de några stackare som tror sig behöva en gräddsifon. I köket.)

Nåja, det om det. Vår adrenalinproduktion stimulerades i morse mest av en kolumn i lokalbladet. Killen som titulerar sig chefredaktör, men som sällan gör något väsen av sig, skriver om rytmstörningar. Med det avser han helgen (Walborg) som bröt veckan så opassligt mitt itu.  Fast för honom var det inte opassligt, utan han filosoferar vidare om det inte vore jättehejsan om man varje vecka kunde bryta veckan så. Det skulle ju ge tvenne fredagar i veckan (samt tvenne måndagar, vilket dock tycks bekymra mindre). Kroppen skulle inte hinna bli helt utarbetad, skriver han. Vad vet han om det? Med beaktande av de synliga resultateten av hans eget arbete och vår tidigare insyn i hans frekvens av ledigheter och arbetstida utrikesresor har vi svårt att föreställa oss honom utarbetad. Men hans kolumn är som en spark rakt i skrevet på oss som jobbar häcken av oss, utan annan paus än en kort sov paus mellan arbetsskiften som blir bara längre ju fler av våra arbetskompisar som förpassas ut på kilometerbanan i företagens jakt på allt effektivare organisationer. Det är sällan det räcker med bara en timme extra jobb per dag, något som chefredaktören tycker skulle kunna kompensera för den extra lediga dagen mitt i veckan. En timme extra också den dagen, den presumtivt extra ”lediga” dagen.

I jämförelse med den klantiga kolumnen, är det en fröjd att läsa tidningens verklige chefredaktörs ledare till vänster (man brukar ju traditionellt vänta sig opinionsbildning av chefredaktören, så har det varit sen hedenhös tills man i branschen fick för sig att importera så kallade chefredaktörer från radion). Han skriver om företag med framtidstro. För det finns faktiskt sådana.

Bland exemplen han nämner, L M Ericsson, Fiskars, Sappi och Printal, är det speciellt den sista, Printal, som väcker mina medkänslor. För en tid sedan hade man i lokalbladet en juttu om hur man på Printal inte klarade av att finansiera ett nytt maskineri för normalstora aerosolburkar, utan såg sig tvungen att lägga ned linjen i stället med resultatet att ett fyrtiotal donare fick gå. Som om det inte skulle ha funnits tillräckligt med donare som fått gå redan ute på udden. (För den obevandrade kan vi ju tillägga, att det är speciellt illa att få gå när man bor ute på udden – det finns liksom bara en riktning att ta sig och den bär långt bort.)

Printal uppges ha hela 60 procent av världsmarknaden när det gäller mini aerosolburkar (låt oss hoppas att detta inte gäller lustgaspatroner, dock). Detta tyder på att man sitter på en unik know-how i denna bransch varför det är sorgligt att man inte kunnat utnyttja den för större burkar bara för att det inte gått att fiska fram fyrk.

Nå, varför går det inte att fiska fram fyrk? Bra fråga. För fyrk finns. Överallt. Förfärligt mycket mer än den dagen då kalischfabriken i vars utrymmen Printal verkar startade och den arkitektritade fabriken byggdes.

Men det är osäkerhet på marknaden och tack vare vissa lätt utpekade bankers moral hazard präglade experiment (moral hazard innebär att man tar större risker än vad man annars skulle göra pga. att man vet att det är någon annan som får betala om det misslyckas) beslutar man om att reglementera finansmarknaden för alla på ett sätt som leder till att bankerna tvingas reservera mycket mera medel i reservfonder som naturligtvis påverkar utbudet av pengar negativt samtidigt som man också tvingas pressa upp lönsamheten ytterligare för att förkovra det egna kapitalet. Bägge ger effekter också på priset på pengar. (I en parentes noterar vi dock, att priset på pengar fortfarande är så lågt, att det lönar sig för Apple att låna upp cash i stället för att ta hem de drösar av fyrk man har utomlands – för att inte drabbas av skatt bara. Fy fan för skatt… den används ju bara till att finansiera dagdrivares dankslående.)

Att låna upp 10-12 miljoner sekiner går inte så där bara. Det är ju inte varvsindustri, heller, där inga samhälleliga uppoffringar verkar vara nog. I en industrigren som inte skulle finnas, eftersom vi inte behöver den, om vi inte olyckligtvis hade förlorat ett krig för snart 70 år sedan.

Men det finns nog statliga möjligheter att agera. Det finns t.ex. Finnvera. Finnvera ger garantier (mot ersättning, en ersättning som ofta överträffar bankens marginal). Och NTM centralen ger gratispengar (NTM mera känd som ELY-centralen). Men ibland är villkoren så korkade, att finansieringen inte går att ordna. Som t.ex. ELY-centralens krav att den finansierade egendomen inom två år blir gäldenärens egendom vilket förhindrar att maskinen finansieras på avbetalning eller leasing (i dessa finansieringsformer fungerar maskinen som objektsäkerhet vilket minskar behovet av övriga säkerheter). Och så regionala stupiditeter. Som att Finnvera gladeligen garanterar t.o.m. 80 % av en finansiering bara den görs i någon avlägsen avkrok av landet, som i Österbotten eller Uleåborg, utan att finansieringen för den skull skapar några fler arbetsplatser annorstädes än i Kina, medan en finansiering i södra Finland, som t.ex. just ute på vår udde, får nöja sig med max 50 % - om den överhuvudtaget beviljas. Fast också 40 arbetsplatser och en lysande framtid kunde räddas. Nå – nu känner vi förstås inte till huruvida detta alternativ diskuterats, men vi kan ha våra misstankar om att missriktad region politik kan ha varit ett av problemen också ute på udden.

Regionpolitiken ger åsnebryggan till en insändare i lokalbladet där en knarrig Ekenäsbo (varför är de i regel knarriga? Ho vet) ondgör sig över den stora direktörens för Föreningens så kallade klavertramp i frågan om placeringsorten för den finlandssvenska yrkeshögskolans rektor. (En så självklar fråga ids vi själv inte ens kommentera). Men nämnda insändare tar upp också två andra för lokalbladet ganska intressanta frågor: utgivningsdagarna samt ryktet om att lokalbladet snart blir en bilaga i den så kallade rikstidningen (lokalbladet för håfårsarna), något som den osynlige chefredaktören bestämt dementerar.

Nu råkar det sig nämligen vara så, att vi satt som en fluga – inte i taket, snarare klistrad mot väggen, inte ännu krossad under sulan – när den förra stora direktören för Föreningen köpslog med redaktionsledningen om indragningen av den egna rotationspressen som man lokalt valt att satsa på ännu en gång. Det satt illa i Föreningens andra planer, så man erbjöds 7-dagars utgivning som ersättning mot att överge den kära Solnan i berlinerformat (den snurrar numera glatt på Åland). Med facit på hand kan man kanske sträcka sig till att medge, att det var lika så väl – förr eller senare hade ändå färgkapaciteten satt käppar i hjulen, men 7-dagarsutgivningen, den fick vi sannerligen se oss i månen efter. Fem är nog för lantisarna, för att trygga bland annat storleken på redaktionen i håfårs!

Femdagars utgivning passar för övrigt bättre ihop med ”blade” i öster – att det finns en ännu östligare tidning (med bara tre utgivningsdagar) som vi i tiderna var aktieägare i tills Föreningen körde över oss även där, skall vi kanske glömma för en stund. Den kanske man tänker fusionera i ”blade”? Och fem dagar i veckan utkommer ju också Åbo Underliga berättelser, den fjärde lokaltidningen i söder som vi sett den kontroversielle Kungen limma in som bilaga i håfårsbladet - de västliga tidningarna var på den tiden, tryckta på samma press som de var, i Berliner format, så Kungen fick klippa litet med sax för att få det att fungera. Så kanske man kan skriva att det inte blir fråga om bilagor ”snart” utan att darra på manschetten, men att förneka att saken diskuterats, säkert otaliga gånger, skulle vara en grov lögn. För vi har varit med om att diskutera det. Idén var äldre än Kungens tanke, och idag skulle man sannolikt få byta ut den trilskande åbotidningen mot nyförvärvet ute på udden.

Vi noterar också en notis i tidningen om att utgivarbolaget igen en gång har kallat till samarbetsförhandlingar. Det är inte speciellt överraskande, det räcker med att man läser förteckningen över redaktörer och annan personal i håfårs och jämför detta med vad som åstadkoms i tryck för att inse att ekvationen inte går ihop. Vad som däremot förvånar oss gamla gamar oerhört, är vd:s publicerade uttalande om att tidningen längst ute på udden är undantagen, eftersom den gör vinst medan vårt kära lokalblad tär på bolagets kassa. Hur är det möjligt, att den ettriga lilla tidningen, som ägd av några privatfamiljer i årtionden förmådde göra så gott resultat att man klarade av att underhålla ett kraftigt förlustbringande civiltryckeri samt köra egen rotationspress, plötsligt, när den börjat leva föreningsliv, blir utklassad av förlustmagneten ute på udden? Sic transit, gloria mundi.

Det frågtes blott, det gavs ej svar. Men vi har våra aningar.