Måndagen skulle vara en tidningsfattig dag

om det inte vore för att lördagens ÖN då äntligen når Gebionamats postlucka. Av ekonomiska orsaker utkommer nämligen inte det lokala bladet på måndagar och måndagens Husis är vanligtvis inte mycket att hänga i julgranen.

På tal om att utkomma, kan man inte undgå att reflektera över vad som händer då den östnyländska systertidningen på ugriska av helgtekniska skäl inte utkommer: Då utkommer den i stället följande dag! Vilket vi är mycket tacksamma för, samtidigt litet förundrade - hur kan Loviisan Sanomat, en liten tidning i privat ägo som den är, ha råd att utkomma "extra" när de fondstödda fifififinlandssvenskarna inte har det?

Vi läser alltså med glädje ÖN i kväll och får av någon obegriplig orsak lust att kommentera vad vi läser.

Först läser vi med intresse annonsen om skidor på första sidan, det har ju kommit en del snö på sistone, men när vi vänder på bladet ser vi en betydligt trevligare bild av årets östnyländska Lucia - den hade väl suttit rätt så mycket bättre på paraden? Vi är ju inte födda bakom en tall, så vi förstår de ekonomiska realiteterna, men kanske Sjöle och Rosvalls hade kunnat gå med på att byta om man ställt frågan rätt?

På sidan två har vi lärt oss att inte inleda läsningen utan att först ha kollat in författaren. Helst hade vi ju läst ett alster av Jan-Erik Andelin - en ledarskribent av Guds nåde (utan att på något sätt försöka göra oss lustiga över hans koppling till Metodistkyrkan) som i vårt tycke är den klarast lysande stjärnan på den finlandssvenska tidningshimmelen för tillfället. Nähe, inte Andelin idag, utan Berggren - nåjo, det får väl duga. Hon har emellanåt helt fräscha synpunkter och har lyft upp hela bladet ett par klasser sedan hon tillträdde. Men vad skriver hon idag? Knarr om ekonomin igen, äh, så tråkigt, men vi får orsak att återkomma till det senare.

Thomas Rosenberg brukar vara intressant att läsa, men nu har han tydligen haft total torka på vinden - juttun om WTC7 var för all del på sitt sätt litet intressant, men vad har den att göra i balubabladet? Vi vänder hastigt sida.

Mera ekonomiskt elände, tycker man i Lovisa åtminstone. Man höjer skattöret med ynkliga 0,25% till 19,75%, något som tidigare debatterats livligt på bladets sidor bl.a. av en typ som titulerar sig företagare. Vi tycker ju det är litet komiskt att just dessa företagare alltid högljudligast motsätter sig skattehöjningar - vi har i vårt ämbete ju förmånen att se hur litet skatt de vanligtvis defakto betalar, mångens affärsidé verkar vara just att till vilket pris som helst undgå skatt helt och hållet. Ur vår västliga longituds synvinkel, är ju en skatt under 20% inget att orda om - vi betalar gladeligen sedan länge 21. Vi tycker ju kanske att man österut också kunde betala litet skatt i stället för att låna upp pengar som barnen sedan får betala - låt vara att utfallet efter tre år i framtiden fortfarande ligger långt under nuvarande västnyländsk standard (ca 2800 eriksdaler per capita i öst 2013 versus 3126 i väst 2010).

Sedan läser vi om att man redan hunnit skotta sönder taket på barackerna som skall fungera som skola tills den nya är byggd - gratulerar! Detta är ett av dagens otyg - den fullständiga likgiltigheten för den gemensamma egendomen, typ när det kommer ett trafikmärke i vägen för plogen - då är det ju så mycket enklare att bara skuffa omkull det än att väja litet? Och hyresbarackerna uppges kosta staden en miljon innan skolcentret står klart. EN MILJON! Sex miljoner mark, i tiderna en sk jättipotti på Lotto! Tiden är ur led...

Följande uppslag berättar att skidorna säljer på löpande band, men Lovisa Tor vill inte dra upp spår för man får bara 15 euro i timmen för det. Hallå! Staden ställer uppenbarligen en dyrbar maskin till förfogande men det är ingen som är så skidintresserad att den skulle känna för att dra upp spår! Holy Moses! Inte att undra på att samhällets medel inte räcker till, när gammal hederlig talkoanda inte längre står att uppbringa någonstans. Skulle det vara frågan om att tömma latrinen vore det ju en sak, men att det inte finns folk som vill köra spårmaskin låter otroligt - det torde ju förr ha hört till mången pöjks våta drömmar! Här på vår lokala åker tycker vi att vi skött det helt jysst: en granne drar spår med egen motorkälke och kommunens spårsläde mot att han får gasa fritt över vidderna. Helt gratis. Kom igen Tor!

Vi vänder sida och läser om att lilla Östra Nyland blir en ännu mindre del av stora Nyland. Det har vi också erfarenhet av - inget blev så speciellt mycket bättre av att det västnyländska regionplaneförbundet slukades av Suur-Uusimaa heller. Och ett järnvägspår från hufvudstaden som skulle betjäna de lokala småsamhällena får man väl nog också se sig i månen efter - vad spelar det sist och slutligen för roll, när VR ändå inte skulle klara av att trafikera det? Vi har blivit lämnade på banan så många gånger här i väst, att tilltron till järnvägen fått sig en inte alls så liten törn. Än är det löv eller en liten hjort, än regn, än snö som hindrar framfarten. Den knäppaste orsaken den här hösten var "yöpakkaset". Men skulle det fungera, vore bantrafik rätt så prima!

Så som det var på ånglokens tid, som vi är tillräckligt gamla för att minnas....samma typ av lok, som sommaren 1944 flyttade armén från Fjärrkarelen till näset och möjliggjorde, att vi idag inte påttrar paruski utan anser oss ha råd att prata om pakkoruotsi! På den tiden hade knappast en peppla flygekorrskit på spåret ställt in trafiken?

Men Lovisa kan också utan järnväg växa genom utländsk invandring, konstaterar man. Jovars, bara inte alla har sex tuber dynamit på magen och en ryggsäck spik därbak....

Först på sidan 10 kommer man till de små hemtrevligheterna som annars fyller bladets sidor - vi har emellanåt reflekterat över, att Lovisa måste vara utställningarnas förlovade stad. Hur skulle man annars kunna fylla tidning efter tidning på såväl svenska som finska med juttur om utställningar i såväl slott som koja? Nu firar man 60-årskalas på åldringshemmet och läser bibelmaraton i kyrkan. Allt hittar man på! Märkligt nog inga utställningar i just detta blad, dock. De kommer väl i tisdagens tidning.

En liten notis i vänstra hörnet berättar att ryssen bygger ut ett jättehamn i Ust-Luga genast bredvid estniska gränsen. Det är väl kanske ingen stor nyhet, men hamnen kommer nog att få sina följder, inte minst här i väster där Hangö hamn nog får hitta på något annat än att rada upp bilar på enorma planer för den ryska marknaden. Förvisso står de redan mer eller mindre tomma, som dystra minnesmärken över en mycket kort horisont i den ekonomiska planeringen - för vem trodde på allvar att flödet av bilar var bestående? Inte vi, i alla fall. Och vi är glada över att slippa trängas med de ryska långtradarna på våra smala kostigar. Men det är litet synd om de unga människorna, som lämnade sig utan utbildning för att tälja guld i några år genom att flytta på bilar i hamnen. Deras sprillans nya kåkar kommer nu dessvärre snart till försäljning, så att än fler håfårsare kan skaffa sig en villa på den finska rivieran - Hangöborna har ju själva inte längre råd att bo i sin stad :(

På mittuppslaget gläds vi över Aatos Åkerbloms bilder från det förflutna. De lokala tidningarna är att gratulera för detta intressanta inslag som fortgått i flera år redan och vi lyfter hatten för Eddie Bruce som gör en riktig kulturgärning genom att spara bilderna för eftervärlden. Att dessutom koppla ihop obekanta nunor  med deras namn är ju helt greit - det borde vi själv också göra med våra tusentals bilder innan vi blir gamla och gaggiga.

Vi läser Lill-Pontus kåseri med intresse som vanligt. Kåserierna ger mycket mer än ledarna i tiden...alla hittar vi vår nisch så småningom!

I detta kåseri har Lill-P fokus på avloppet och Ragnar kommer med en riktigt strålande idé: Att avloppsavgiften skulle bindas till kroppsvikten - en hundrakilos pjäs skiter ju helt sannolikt mer än en näpen småskoleelev. Vi låter tanken gå vidare och undrar om man inte kunde koppla ihop det med skonummern också: Då skulle ju en större skitstövel betala mer än en liten och det vore ju väl bara rätt och riktigt?

Som vanligt i finländska tidningar, blir det tämligen ointressant efter stiften i mitten, inte ens serierna som vaniligtvis är ganska bra i ÖN orkar entusiasmera. Och den värsta skrivarklådan är samtidigt över, det är dags att övergå till Mannerheim under första världskriget. Den som läst ända hit får skylla sig själv om texten upplevdes som tråkig - det var väl ingen som tvingade, eller hur?

Gebionamat, den sanna finländaren

Igår när Gebionamat åkte hem från Hesa i sin lilla bil, sades det i radionyheterna, att nån Halla-aho hade blivit dömd i hovrätten till 30 dagsböter för vad han hade skrivit i sin blogg på sommaren 2008.

Som en tidigare tidningsarbetare, alltså en representant för den fria median och samtidigt bloggskrivare, blev Gebionamat litet nyfiken. Han hade förstås hört om Halla-aho förut, men eftersom han sägs representera sannfinländarna blev han nyfiken.

Gebionamat har bott i Finland hela sitt liv, liksom alla hans förfäder. Alltså är han en Sann Finländare.

Att det finns en grupp finländare, som anser sig vara Sannare Finländare än de andra, har han förstås inte kunnat missa. De hade ju en riktig jubelfrontfigur, Toni Halme. Finlandsvensk som f-n. Frid över hans förmultnande minne.

Men nu har en av "oss" alltså blivit dömd för vad han skrev i sin blogg.

Vad skrev han då i sin blogg? Många har tagit del av domen, men få har gått till rötterna. "Kunta Gebionamat," en sann rot, gick. (Det är bara att glutta litet på vad farbror Guggle vet):

"Profeetta Muhammad oli pedofiili, ja islam on pedofilian pyhittävä uskonto, siis pedofiiliuskonto. Pedofilia on Allahin tahto."

Till detta hade han kommit genom ett för honom logiskt resonemang. Ungefär samma resonemang som förde honom till slutsatsen, att

"Ohikulkijoiden ryöstely ja verovaroilla loisiminen on somalien kansallinen, ehkä suorastaan geneettinen erityispiirre."

Vilket är härlett ur ett påstående i en ledare i tidskriften Kanava, där man påstod att "päissään tappamisen arveltiin olevan suomalaisten kansallinen, ehkä suorastaan geneettinen erityispiirre". Detta påstående har inte fört någon i hovrätten, eftersom det konstaterades vara oklanderligt redan i OPINIONSNÄMNDEN FÖR MASSMEDIER.

Knappast skulle väl heller någon bli fälld i samma nämnd, för påståendet att Gebionamat tycker om att dricka öl på fredagskvällar, ehuru det verkar stämma likt f-n?

Osökt leder detta Gebionamats tankar mot hans kvällslektyr under det senaste året, Stig Jägerskiölds biografier över Marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim, en Sann Finländare om någon, även om han tillbringande en stor del av sitt liv i Ryssland (och därmed kände ryssen väl).

Gebionamat har nyligen passerat avsnittet, där Finland nesligen blir angripet av ryssen (1939) och efter en heroisk ensam kamp mot djävulen blir tvunget att lägga ned vapnen, obesegrat men dock nedkämpat. Efter detta följer en tid av ryska påtryckningar som förr eller senare hade lett till samma öde som i de baltiska staternas, om inte tyskarnas törst efter Lebensraum hade satt klotsar i vägen för den ryska expansionen.

När det gick bra för tysken, blev finnen tvungen att hänga med, eftersom ingen annan var villig att ge skydd mot ryssen (ärkefienden då som nu). Följdaktligen var Finland hösten 1941 mycket större än vad det är idag, dock inget SuurSuomi ehuru Mannerheim endast försökte balansera så väl som möjligt på den trådtunna linan.

Sen gick det som det väl var mer eller mindre som väntat för tyskin, det sket sig, varefter Finland stod mellan barken och trädet - liksom tidigare: Man ville ha fred, men det var inte möjligt pga att tyskin ännu inte var helt slagen och en separatfred med ryssen hade lett till en ockupation av tyskin.

Via mycket blod på Karelska näset och norrom Ladoga, starka finlandsvenska, Sanna Finländska, insatser vid Tienhaara, och kapplöpningen mot Berlin, slutade det till sist med en vapenvila som för mången kändes bitter, men ändå sist och slutligen gav oss det fria västerländska Finland vi idag inte riktigt alla förstår att uppskatta.

Efter vapenvilan hade vi att leva med Kontrollkommissionen, officiellt de allierades men i praktiken ryssens terrororganisation tillsatt för att kontrollera (och överdriva) att vapenstilleståndsavtalets stipulationer efterlevdes. Kontrollkommissionen kom att tvinga oss till mycket, som stod mot vår konstitution: Straffandet av de ansvariga för den sk vapengömmoaffären, fosterländska Sanna Finländare vars enda målsättning var att försöka skydda landet mot ett öde likt de baltiska staternas, samt ännu värre, den rekroaktiva, grundlagsstridiga processen mot de sk krigsansvariga där hedersknyfflar likt landets president blev satta bakom lås och bom, för akter där de knappast haft någon möjlighet att handla annorlunda pga ryssens aggression.

Nåväl, vad har denna Halla-aho att göra med dessa Sanna Finländska Hjältar, Mannerheim & Co? Litet, synnerligen litet skulle man tro.

Men en sak tycker Gebionamat är gemensam: man hukar sig inför en hotande utomstående fiende, i detta fall extrema representanter för en väl i övrigt tolerant tro.

En tolerant tro, vare det sig är frågan om islam eller någon annan, har utrymme också för personer som är av en avvikande åsikt eller till exempel sexuell läggning. Och en demokratisk, tolerant, stats domstolar dömer ingen till straff för vad den har skrivit i en blogg?

Freedom of speech.

Är det inte för det som tusentals amerikaner stupar i Irak och Afganistan? Liksom svenskar, danskar och norrmän. Och snart finnar. För det kan väl inte vara så, att de dör enbart för de kommersiella intressenas skull? 

Inget försvar för Halla-aho i övrigt, alltså, han hör sannolikt till samma schack som de andra som påstår sig höra till de Sanna Finländarnas skara, men som har mycket litet Sant Finländskt att visa upp. En samling Stora Pisshuvuden. Men Gebionamat tycker, att också Halla-aho kan få skriva vad han vill och vad han tycker i sin blogg, utan att någon finländsk domstol blandar sig i, än mindre dömer honom därför.

Det lämnar annars nämligen litet kontrollkommissionsfiilis efter sig.

Född till ett finare liv? Tror han att han är något?

Nej

Men

Jag har hela mitt liv haft en känsla av att det inte kan var meningen att det skall vara så här motigt.

Rubriken är stulen ur en engelsk tv-serie om en herrgårdsdam som efter makens död konfronteras med faktum att hon är "broke" och tvingas flytta ut i grindstugan medan slottet befolkas av en tjeckisk uppkomling.

Min verklighet är kanske litet avvikande från detta. Jag har aldrig varit gift med en engelsk lord (!). Jag har aldrig bott på en herrgård (shit happens). Det enda jag haft med Tjeckien att göra var en Volkswagen som visade sig vara tillverkad där. Jag som trodde de var tyska - men Volkswagen behöver väl Lebensraum? Håller mig till engelska bilar i fortsättningen. På dem kan man lita, dvs man kan var säker på att kvaliteten är usel. Kokemusta on. Kurjuuden maksimointia und zu wieter.

Så varför född till ett finare liv?

Eftersom man i dagens värld inte kan bli rik på hederligt arbete (jo, kanske nog arbete, men inte hederligt sådant)  är enda möjligheten att vinna på lotto. Jag är övertygad om att jag förr eller senare kommer att vinna på lotto.

Jag var nära en gång. Visserligen inte på lotto, men på stryktipset. En slags generalrepetition?

Det hände sig nämligen på den tiden, när jag bodde på Bruksviksvägen på Drumsö, att jag jag vaknade mitt i natten och såg en tipsrad glödande inpräntad i sovrumstaket. Jag ripade genast åt mig en kopia av Tekniiikan Maailma som låg på nattduksbordet och en penna som lyckligtvis också låg där och nedtecknade vad jag såg. En tipsrad bestod då som nu av 13 matcher, men innan jag hann anteckna dem alla, slocknade raden i sovrumstaket... SHIT!

De tolv första fanns dock nedtecknade, så jag beslöt mig för att dubbelgardera den trettonde. Om jag minns rätt, kryssade jag i "1" och "2" för trettonde matchen. Und haben Sie mir gesehen: De tolv första var rätt, men den trettonde blev ett kryss!

Man fragt sich, varför helgarderade jag inte den sista lilla skitmatchen?

Vi lever på 80-talet och nästan helt och hållet på studielån. Det fanns inte fyrk nog till en rad med en helgardering.

Tolv rätt gav 1200 mark (äkta gamla hederliga riktiga MARK) eftersom jag pga dubbelgarderingen hade två rader med 12 rätt - 13 rätt hade givit över hundra tusen mark.......

Hundra tusen mark då, skulle idag utan inflationskorrigering bara vara värda cirka sjutton tusen euro. Ingenting att orda om.

Men

Det hände sig på den tiden, att gebionamat vid sidan om jobbade på Föreningsbankens notariats avdelning för utländska (aktie) förvar. Och vad handlade utlänningarna med då? Jo, just det: Nokia aktier. Och vad tror ni att de andra börsvalparna  gjorde? Jo, de köpte Nokia aktier.....

Så om jag hade varit snabb nog att teckna ned hela tipsraden innan den slocknade, hade jag högst antagligen köpt Nokia aktier för största delen av slanten. Och så hade jag naturligtvis sålt största delen av portföljen innan bubblan sprack, vilket implicerar att jag nu skulle leva ett betydligt finare liv⎕

It´s so simple when you come to think of it.....

Varför jag inte utträder ur kyrkan pga Päivi Räsänen

Det är mycket simpelt, mina kära Watsons:

Jag lättade ankar efter det att en kvinnlig präst påstod att jag levde i synd när hon sträckte sig till att döpa min yngsta dotter Fanny

Om att tigga pengar till skolan

När jag började gå i skolan, var vi 30-40 på klassen i 5-6 parallellklasser och i skolköket stod det tanter som serverade mat som de hade kokat på plats och ställe. Det var på den gamla goda tiden och skolan kallades folkskola. På sommaren var man ledig – hela juni, juli och augusti. (Vädret var också bättre, men det hör inte till den här storyn…)

Varje år innan vårterminen tog slut, lastades man i bussar som tog klasserna på klassresa. Den var inte kanske så märkvärdig, man fick en påse i handen med en ostsemla, ett äpple och en trip och så drog man iväg. Jag kommer inte längre ihåg vart resorna bar, förutom att vi en gång besökte Aulanko. Borgå – Aulanko i buss som luktade tobak och nafta, förde ett himla liv och mer eller mindre saknade ventilation. Alltid var det någon som spydde och på den tiden berodde det definitivt inte på att apelsinsaften skulle ha varit spetsad (det var den först i mellanskolan, efter skriban). Avståndet mellan Borgå och Aulanko är idag enligt fabror Guggle 142 km och resan räcker en och en halv timme. På den tiden var avståndet längre (inte pga. att klotet nu skulle ha krympt, utan pga. dåtidens krokigare vägar) och bussarna långsammare så jag skulle gissa att en sådan resa räckte minst två om inte två och en halv timme. Skolutfärden var ett säkert tecken på att sommarlovet var i antågande och några dagar senare sjöng man ”Den blomstertid” för fulla halsar (till den rätta melodin).

So what – vem bryr sig, skulle dagens skolbarn väl utstöna. Ja, so what? Ännu idag åker en del klasser på klassresa, en del åker till och med utomlands.

Men alla klasser åker inte. Varför det?

FÖR ATT DERAS KLASSFÖRÄLDRAR INTE HAR LYCKATS TIGGA TILLRÄCKLIGT MED SCHABER TILL KLASSKASSAN!

På den gamla goda tiden var det ingen som gick omkring med tiggarstaven, skolväsendet klarade av bekosta en buss för en dag per klass och skolköket klarade av att tillreda en utfärdspåse också åt busschauffören.

Jag är nästan säker på att jag också under min skoltid besökte Svenska Teatern med min skolklass och helt övertygad om att även detta skedde på skolväsendets bekostnad. Det hör liksom litet till skolans uppfostrande roll att presentera teater i litet mer avancerad form än julevangeliet för eleverna, eller hur?

Då börjar vi närma oss orsaken till denna svada.

Det lokala lågstadiets rektor har hittat på, att hela skolan skall åka in till hufvudstaden för att beskåda Pippi Långstrump på teaterscenen. Va bra!

Men vaddå? Det finns inga pengar? Inte ens för ett enda litet teaterbesök? Inte ens fast man redan för länge sedan dragit in skolbarnens skolutfärder, kastat ut tanterna ur skolköket och inhandlat gummipotatis från Holland? Jag hör vad som sägs, man jag förstår inte orden…..

För det kan inte vara så, att det inte finns pengar. Det finns pengar överallt.

På den gamla goda tiden när jag gick i folkskolan i Borgå, flöt det en stilla å genom staden. Ibland flottade man stockar längs den, men för det mesta var den – ja, just det, en å. En å med några smärre båtar förtöjda vid en tämligen anspråkslös brygga en bit förbi Sakta Farten (en skylt vid inloppet söderifrån till stadskärnan).

När jag i somras återvände från en träff med gamla Borgå klasskompisar körde jag längs med samma å. Åtminstone hette gatan fortfarande Ågatan. Men ån såg man inte så mycket av, för den är numera till brädden fylld med båtar. Den ena större än den andra. Flytande små höghus, skinande vita. Bakom dem skymtar nutidens svar på de gamla bodarna på östra stranden, fågelholkarna på västra stranden som kostar så mycket att man nästan svimmar. Överallt där det har funnits en ledig kvadratmeter har man klämt in lyxvilla efter lyxvilla. Inte bara i Borgå, det ser ännu hemskare ut i t.ex. Esbo. Till och med i ruinstaden växer det upp kojor den ena efter den andra, också i de östra stadsdelarna. Av förekommen anledning ser jag vad de kostar att uppföra, tvåhundra är litet, närmast ett tecken på svaghet. Nej, tre-fyra, varför inte sexhundra på samma gång som man kommit igång? Litet till så får man ett par vrålåk att parkera på uppfarten (framför garagen, inte köra in dem, för då ser ju ingen dem….)

Så kom inte och säg att det inte finns pengar!

Men det handlar om att prioritera.

Det finns fattiga människor i dagens Finland. En del har det så illa att de får stå och slåss om paketen i brödköerna. Andra förstår att ta för sig. Råkade häromdagen på ett fall där ett ”slater” hade fått pengar till en hyresgaranti från socialen – visst skall ju alla bo, eller hur? Nu hade man bara inte orkat bemöda sig om att se till att pengarna verkligen nådde fram, så gossen blev väl törstig på vägen och se där, hoppsan, drygt tusen eriksdaler utan skyldighet att betalas åter blev omplacerade av vår hjälte som väl fick gå tillbaka och hämta mer? (För alla skall ju bo någonstans, eller hur?) SÅ kan man (samhället) också prioritera!

 Summan hade mer än väl räckt för en hel årsklass elevers teaterresa, men de stackarna har ju ingen lagstadgad rätt att se på teater, förstår vi väl?

I runda tal är det frågan om en dryg tjugolapp per elev. Det kan väl föräldrarna stå för? Vafalls? Det FÅR inte föräldrarna stå för? Nej, nu hör jag igen orden men förstår inte vad ni säger…

Så det finns inga pengar och pappa får inte betala. Hur gör man då? Man vänder sig till föreningen Hem och Skola, som raskt kallar samman ett tjugotal klassföräldrar som drar igång den sedvanliga ruljansen: Årskurs ett tar lyckohjulet, tvåorna(s föräldrar) bakar, treorna lotteriet, fyrorna grillar korv och steker våfflor, femmorna ordnar buffé och sexorna administrerar lumporna som skall samlas in och alla som bara har en chans springer som yra höns omkring och försöker tigga till sig vinster till lyckohjulet och lotteriet, ingredienser till våfflorna och korvar till grillen. Ny sammankallning, skall det vara vanliga popcorn eller fettsnåla? Hur stora skall påsarna vara, hur många får man ur ett paket? Känner någon någon på Lidl? Vi måste ju träffas ännu en gång och stämma av! Vem ställer upp kvällen före? Det behövs många frivilliga på själva dagen!

Jättehejsan!

Och det är viktigt för också barnen att delta, man skall ju inte tro att man får allt man pekar på så där bara! (Nähe, bara mobiltelefonen, Playstation trean, resan till Thailand, retro Jopon och allt det andra). Det skall kännas i skinnet när det ska bli teater.

Åtminstone på pappa. För han får inte betala, men han skall sitta timme efter timme på möten kvällstid (åtminstone pappas timme – speciellt fritidstimme – är ganska värdefull), skriva meddelanden åt höger och vänster, låtsas vara engagerad, och så som pricken på i:et använda nästan en hel ledig lördag, se till att ungarna har pengar att spendera på saker de inte behöver, köpa och poppa popcorn, packa popkorn, frakta popcorn, äta vidbränd korv, köpa lumpor, dricka kaffe och slafsa i sig våfflor. Samt hoppas att det faktiskt kommer någon var tionde sekund för att dra i lyckohjulet, för annars uppfylls ettornas målsättning inte.

OCH DET VILL HAN INTE, PAPPA VILL BARA BETALA!

Det är ett fruktansvärt ineffektivt slöseri med resurser att skramla fram de medel som samhället borde stå för på detta viset, men om det är omöjligt att göra det på rätt sätt, dvs. via det kommunala skatteöret, så låt då alla stackars mammor och pappor ens få köpa den tjänsten med en enkel, billig, snabb och effektiv inbetalning.

Jamen alla betalar ju inte, det är så orättvist! So what? Alla deltar ju inte heller i den här lumpmarknadsfarsen, det är alltid samma nunor som bakar, ordnar, steker, grillar, och städar efteråt.

På den gamla goda tiden, när man hade gått ut folkskolan, fortsatte man i mellanskolan. Den var inte längre gratis. Men ingen från min klass blev ändå utestängd, för mindre bemedlade kunde vara frielever, få böckerna bekostade och sannolikt också skolmaten betald. Dessutom fick man åka med på klassresan.

Så prioriterade man då.

Vi inleder med en pseudonymhärledning

Gebionamat, öh?

Det tarvar kanske en förklaring:

Det hände sig i tiderna, att jag ärvde en gammal bok av min pappas moster, som i sin tur ärvt den av sin far. En präktig pjäs på 758 sidor:

Halolas hemligheter : historisk roman från 1808-1809 års finska krig / Lodbrok ; illustr. af C. A. Olausson

Utgiven i Stockholm på Wilh. Siléns förlag och tryckt i Stockholm på Centraltryckeriet 1898

Den börjar med en prolog, som jag då för snart 20 år sedan snabbt ögnade igenom. På sidan 6 beskrivs hur en representant för en ännu i denna dag tämligen känd släkt i Finland höll på att gå ned sig i ett bottenlöst träsk under en harjakt i september 1750, efter att ha blivit lurad att stiga i av en slyngel som var med för att bära på vapnet. Hans yngre kusin som var värd för jakten, gjorde ingen brådska att hjälpa honom upp, utan tog sig först till att prygla upp den unga slyngeln så omständigt, att den nobla kusinen under tiden höll på att sjunka under helt och hållet. När han till slut lyckades hala upp sin ”af fasa nästan sanslöse frände på det torra” och denne efter att han tömt munnen på överlopps mossa utstötte ett kraftigt ”Perkele” (det handlar ju om Finland, trots allt) kommer vi så småningom till klimaxen: Den ”kära fränden” fortsätter nämligen sin svada med ”en i Finland bland det lägre folket icke ovanlig ed”: GEBIONAMAT!

Eventuellt härstammar jag trots allt inte från det lägre folket, ty trots att kära släkten och även andra försett mig med en präktig arsenal ofta användbara svordomar, har jag dock inte stött på denna, aldrig förr, aldrig senare.

När jag så ganska snart efteråt bokade min första e-postadress och ville hitta på något unikt (någon jävel hade redan farit iväg med de flesta prövade förslagen) kom jag ihåg denna ”ed” som kom rätt så väl till pass, eftersom den därefter aldrig kolliderat med något befintligt ute på nätet.

Vad den gode Lodbrok avsåg med ”gebionamat” är mig fortfarande okänt, det har bland annat spekulerats i om det skulle kunna vara en rikssvensk omskrivnng av det finska för ändamålet konstruerade ordet ”kääpiönaamat”, men det lär dock inte klinga riktigt naturligt i ett ugriskt öra. Vi tackat således Lodbrok för en alldeles utmärkt pseudonym!

Vem var då denne Lodbrok? Farbror Guggle hjälpte, som vanligt. Detta hittade jag i en blogg av NinaH, en bloggande kvinna i utbildningsbranschen från Skåne (ninahsblog.blogspot.com):

”Det här med historiska romaner är intressant. De säljer alltså jättebra just nu. Men det har funnits många svenska bästsäljar- författare i genren genom tiderna.

En av de tidigaste var Ragnar Pihlstrand. Han gav ut de flesta av sina böcker under pseudonymen Lodbrok.

RP var född 1850 i Lund. Fadern var pastor i "Lunds Hus" i Lunds stadsförsamling och även Ragnar blev prästvigd (1874). Han var provpastor i Sillhöfda församling i Blekinge en tid. 1878 gifte han sig och paret fick tre egna barn och tog också hand om tre fosterbarn. Kyrkoherde i Everlöv 1890 och verkade där fram till 1902. Han (och familjen?) flyttade då till USA där han hade en bror som var orgelbyggare. Kom hem till Sverige igen och bosatte sig i Stockholm där han hade en annan bror som drev förlag. Avled där 1914.

Han utgav sin första roman "Fänrik Flinks minnen- scener från 30-åriga kriget" 1881 och därefter omkring en bok per år så gott som ända fram till sin död. Mest historiska romaner. Men han skrev också till exempel Stockholmsskildringar och han var en av de första att författa indian-äventyrsböcker för ungdom.

Jag har två av hans historiska romaner i min ägo. Den ena - "Jernhandsken" - trodde jag var trasig när jag fick den. Men det visade sig att kapitlen getts ut som separata häften. När sista häftet beställdes fick man även en ytterpärm att (löst) lägga in dem i!;-)

Jag måste ju erkänna att de aldrig blivit lästa!;-) Varför har jag beställt dem då? Ja, dels är de förstås vackra bokexemplar. Och så´na gillar ju jag. Men det finns ännu ett intresse: Lodbrok är min dotters mans morfars farfar!;-)” (citat slut).

Men varifrån hade Pihlstrand rivit pseudonymen Lodbrok? Tippar på Ragnar Lodbrok, läs om honom själv på t.ex. http://sv.metapedia.org/wiki/Ragnar_Lodbrok.

Googlar man Lodbrok så hittar man allt mellan himmel och jord, men googlar man Gebionamat – ja då får man nöja sig med mig?