Om att tigga pengar till skolan

När jag började gå i skolan, var vi 30-40 på klassen i 5-6 parallellklasser och i skolköket stod det tanter som serverade mat som de hade kokat på plats och ställe. Det var på den gamla goda tiden och skolan kallades folkskola. På sommaren var man ledig – hela juni, juli och augusti. (Vädret var också bättre, men det hör inte till den här storyn…)

Varje år innan vårterminen tog slut, lastades man i bussar som tog klasserna på klassresa. Den var inte kanske så märkvärdig, man fick en påse i handen med en ostsemla, ett äpple och en trip och så drog man iväg. Jag kommer inte längre ihåg vart resorna bar, förutom att vi en gång besökte Aulanko. Borgå – Aulanko i buss som luktade tobak och nafta, förde ett himla liv och mer eller mindre saknade ventilation. Alltid var det någon som spydde och på den tiden berodde det definitivt inte på att apelsinsaften skulle ha varit spetsad (det var den först i mellanskolan, efter skriban). Avståndet mellan Borgå och Aulanko är idag enligt fabror Guggle 142 km och resan räcker en och en halv timme. På den tiden var avståndet längre (inte pga. att klotet nu skulle ha krympt, utan pga. dåtidens krokigare vägar) och bussarna långsammare så jag skulle gissa att en sådan resa räckte minst två om inte två och en halv timme. Skolutfärden var ett säkert tecken på att sommarlovet var i antågande och några dagar senare sjöng man ”Den blomstertid” för fulla halsar (till den rätta melodin).

So what – vem bryr sig, skulle dagens skolbarn väl utstöna. Ja, so what? Ännu idag åker en del klasser på klassresa, en del åker till och med utomlands.

Men alla klasser åker inte. Varför det?

FÖR ATT DERAS KLASSFÖRÄLDRAR INTE HAR LYCKATS TIGGA TILLRÄCKLIGT MED SCHABER TILL KLASSKASSAN!

På den gamla goda tiden var det ingen som gick omkring med tiggarstaven, skolväsendet klarade av bekosta en buss för en dag per klass och skolköket klarade av att tillreda en utfärdspåse också åt busschauffören.

Jag är nästan säker på att jag också under min skoltid besökte Svenska Teatern med min skolklass och helt övertygad om att även detta skedde på skolväsendets bekostnad. Det hör liksom litet till skolans uppfostrande roll att presentera teater i litet mer avancerad form än julevangeliet för eleverna, eller hur?

Då börjar vi närma oss orsaken till denna svada.

Det lokala lågstadiets rektor har hittat på, att hela skolan skall åka in till hufvudstaden för att beskåda Pippi Långstrump på teaterscenen. Va bra!

Men vaddå? Det finns inga pengar? Inte ens för ett enda litet teaterbesök? Inte ens fast man redan för länge sedan dragit in skolbarnens skolutfärder, kastat ut tanterna ur skolköket och inhandlat gummipotatis från Holland? Jag hör vad som sägs, man jag förstår inte orden…..

För det kan inte vara så, att det inte finns pengar. Det finns pengar överallt.

På den gamla goda tiden när jag gick i folkskolan i Borgå, flöt det en stilla å genom staden. Ibland flottade man stockar längs den, men för det mesta var den – ja, just det, en å. En å med några smärre båtar förtöjda vid en tämligen anspråkslös brygga en bit förbi Sakta Farten (en skylt vid inloppet söderifrån till stadskärnan).

När jag i somras återvände från en träff med gamla Borgå klasskompisar körde jag längs med samma å. Åtminstone hette gatan fortfarande Ågatan. Men ån såg man inte så mycket av, för den är numera till brädden fylld med båtar. Den ena större än den andra. Flytande små höghus, skinande vita. Bakom dem skymtar nutidens svar på de gamla bodarna på östra stranden, fågelholkarna på västra stranden som kostar så mycket att man nästan svimmar. Överallt där det har funnits en ledig kvadratmeter har man klämt in lyxvilla efter lyxvilla. Inte bara i Borgå, det ser ännu hemskare ut i t.ex. Esbo. Till och med i ruinstaden växer det upp kojor den ena efter den andra, också i de östra stadsdelarna. Av förekommen anledning ser jag vad de kostar att uppföra, tvåhundra är litet, närmast ett tecken på svaghet. Nej, tre-fyra, varför inte sexhundra på samma gång som man kommit igång? Litet till så får man ett par vrålåk att parkera på uppfarten (framför garagen, inte köra in dem, för då ser ju ingen dem….)

Så kom inte och säg att det inte finns pengar!

Men det handlar om att prioritera.

Det finns fattiga människor i dagens Finland. En del har det så illa att de får stå och slåss om paketen i brödköerna. Andra förstår att ta för sig. Råkade häromdagen på ett fall där ett ”slater” hade fått pengar till en hyresgaranti från socialen – visst skall ju alla bo, eller hur? Nu hade man bara inte orkat bemöda sig om att se till att pengarna verkligen nådde fram, så gossen blev väl törstig på vägen och se där, hoppsan, drygt tusen eriksdaler utan skyldighet att betalas åter blev omplacerade av vår hjälte som väl fick gå tillbaka och hämta mer? (För alla skall ju bo någonstans, eller hur?) SÅ kan man (samhället) också prioritera!

 Summan hade mer än väl räckt för en hel årsklass elevers teaterresa, men de stackarna har ju ingen lagstadgad rätt att se på teater, förstår vi väl?

I runda tal är det frågan om en dryg tjugolapp per elev. Det kan väl föräldrarna stå för? Vafalls? Det FÅR inte föräldrarna stå för? Nej, nu hör jag igen orden men förstår inte vad ni säger…

Så det finns inga pengar och pappa får inte betala. Hur gör man då? Man vänder sig till föreningen Hem och Skola, som raskt kallar samman ett tjugotal klassföräldrar som drar igång den sedvanliga ruljansen: Årskurs ett tar lyckohjulet, tvåorna(s föräldrar) bakar, treorna lotteriet, fyrorna grillar korv och steker våfflor, femmorna ordnar buffé och sexorna administrerar lumporna som skall samlas in och alla som bara har en chans springer som yra höns omkring och försöker tigga till sig vinster till lyckohjulet och lotteriet, ingredienser till våfflorna och korvar till grillen. Ny sammankallning, skall det vara vanliga popcorn eller fettsnåla? Hur stora skall påsarna vara, hur många får man ur ett paket? Känner någon någon på Lidl? Vi måste ju träffas ännu en gång och stämma av! Vem ställer upp kvällen före? Det behövs många frivilliga på själva dagen!

Jättehejsan!

Och det är viktigt för också barnen att delta, man skall ju inte tro att man får allt man pekar på så där bara! (Nähe, bara mobiltelefonen, Playstation trean, resan till Thailand, retro Jopon och allt det andra). Det skall kännas i skinnet när det ska bli teater.

Åtminstone på pappa. För han får inte betala, men han skall sitta timme efter timme på möten kvällstid (åtminstone pappas timme – speciellt fritidstimme – är ganska värdefull), skriva meddelanden åt höger och vänster, låtsas vara engagerad, och så som pricken på i:et använda nästan en hel ledig lördag, se till att ungarna har pengar att spendera på saker de inte behöver, köpa och poppa popcorn, packa popkorn, frakta popcorn, äta vidbränd korv, köpa lumpor, dricka kaffe och slafsa i sig våfflor. Samt hoppas att det faktiskt kommer någon var tionde sekund för att dra i lyckohjulet, för annars uppfylls ettornas målsättning inte.

OCH DET VILL HAN INTE, PAPPA VILL BARA BETALA!

Det är ett fruktansvärt ineffektivt slöseri med resurser att skramla fram de medel som samhället borde stå för på detta viset, men om det är omöjligt att göra det på rätt sätt, dvs. via det kommunala skatteöret, så låt då alla stackars mammor och pappor ens få köpa den tjänsten med en enkel, billig, snabb och effektiv inbetalning.

Jamen alla betalar ju inte, det är så orättvist! So what? Alla deltar ju inte heller i den här lumpmarknadsfarsen, det är alltid samma nunor som bakar, ordnar, steker, grillar, och städar efteråt.

På den gamla goda tiden, när man hade gått ut folkskolan, fortsatte man i mellanskolan. Den var inte längre gratis. Men ingen från min klass blev ändå utestängd, för mindre bemedlade kunde vara frielever, få böckerna bekostade och sannolikt också skolmaten betald. Dessutom fick man åka med på klassresan.

Så prioriterade man då.